Florent Emilio Siri, även regissör till Gisslan, har bearbetat Patrick Rotmans historia tillsammans med författaren själv, och skapat en såväl mänsklig som motbjudande bild av vad som skedde i det ockuperade Algeriet 1959. Gerillan och den franska armén strider, oskyldiga dödas och människor torteras i en verklighet ovärdig alla inblandade. Löjtnant Terrien (Benoit Magimel) är ung, naiv och idealistisk när han anländer till de algeriska bergen och får kommandot över en pluton där. Hans direkta motsats är sergeant Dougnac (Albert Dupontel) som är veteran och van vid de hårda bud som gäller. Uppdraget herrarna har är att spåra upp och döda en specifik gerillaledare, en jakt som leder dem allt djupare in i fiendeterritorium, och under resans gång används alla till buds stående medel såsom att tortera sanningen ur folk, bränna ner och skövla byar, likvidera civilbefolkning, skjuta civilister på måfå i fall att de kan vara andra än de utger sig för, och bomba motståndarsidan med napalm, trots att det inte är lagligt. I fiendens närhet exponerar denna bisarra verklighet utan att ta ställning för den ena eller andra sidan och utan att försköna eller göra hjältar av rollfigurerna.

Löjtnant Terrien, som från början har en helt annan bild av kriget än vad som snart visar sig förekomma, blir allt mer ifrågasättande och samtidigt psykiskt knäckt. Striderna fortgår och kriget blir alltmer galet, så medan vansinnet växer omkring honom börjar det också växa inom honom. I fiendens närhet är en mycket snyggt fotad fransk film, med scener och en handling som inte gör hjältar av någon och vars våldsamma innehåll torde få de flesta att rygga tillbaka. Den exponerar starka känslor och en värld där mänsklig dignitet söndras å de grövsta, och skådespelarna är oerhört trovärdiga i sina roller. Det har gjorts en hel del riktigt bra krigsfilmer under senare år och I fiendens närhet är definitivt en av dem. Även detta krig har filmatiserats tidigare, som i Gillo Pontecorvos Oscarbelönade Slaget om Alger 1965, vilken kanske är den mest kända.

I fiendens närhet är ett drama som torde intressera de flesta, inte bara krigsfilmsfantaster, utan även dem som intresserar sig för vad som sker med det mänskliga psyket under extrema situationer. Själv är jag så där lagom intresserad av krigsfilm generellt sett, men den här filmen har många andra värden som gör den till mer än bara en actionladdad våldsexcess. Dock är våldet här ständigt närvarande och man har inte sparat på effekterna för att få det att framstå som så realistiskt som möjligt. Det fina är också att man har mänskliggjort såväl soldater som civilbefolkning, vilket gör att man upplever de inblandade som verkliga människor och inte endast uniformerad kanonmat. 1962 blev Algeriet självständigt, kriget var över och denna film leder fram hela vägen till dess, men det är inte slutet som gör filmen väsentlig, utan snarare resan dit. I fiendens närhet är helt enkelt en bra, välgjord och hemsk film om mänskliga livsöden under extrema och omänskliga situationer.