Detta är en film vilken i allra högsta grad lever upp till klichébilden av fransk film som bara en massa prat. Det pratas mer eller mindre oavbrutet i nästan två timmar. I princip allt som händer finns i det talade ordet. Allt annat hålls på en mycket enkel nivå. Om man vill se detta som något positivt eller negativt är väl dock upp till var och en.

Här finns två linjer i handlingen. I den jag upplever såsom den något viktigare blir direktören Castella förälskad i skådespelerskan Clara. Han anlitar henne för att lära honom engelska och börjar umgås i samma konstnärliga krets som hon. Där hans totala brist på kulturell bildning gör honom till åtlöje, och till en måltavla för de andras skämtlynne. Då han påpekar att det borde vara mer ekonomiskt sunt att spela komedier istället för dramer konstaterar de andra i sällskapet att visst, så är det, och det finns ju faktiskt många stora komediförfattare vars verk man kan välja bland, som Ibsen till exempel…

Den andra handlingslinjen är centrerad kring Manie (filmens regissör Agnès Jaoui) som jobbar i en bar och drygar ut inkomsterna därifrån genom att sälja hasch till sina konstnärsvänner, bl.a. Clara. Hon har en affär först med Castellas chaufför och sedan med hans livvakt. Den senare en sympatisk men något reaktionär man som inte är allt för förtjust i sitt jobb.

Nyckelorden här är Utanförskap och Kärlek. Och om någon inte fattat detta efter en timme och fyrtio minuter så kommer det en direkt övertydlig sensmoral på slutet. En sensmoral av den sort som kan få den genomsnittlige kritikern att döma ut en Hollywood-film, men som av någon mystisk anledning inte brukar läggas europeisk film till last. Detta och en något trög inledning är emellertid det enda jag håller emot filmen. På det stora hela är I andras ögon alltså en trevlig bekantskap. Välspelad, tänkvärd och rolig. Om än långt ifrån det smärre mästerverk många andra recensenter utmålat den som.