Jag var väldigt skeptisk gentemot den här filmen då jag började titta på den. En Hollywood-film om en utvecklingsstörd man och hans kamp för vårdnaden om sin dotter tycktes mig utlova en överdos av sötsliskig sentimentalitet, grov verklighetsförvanskning och minst ett påfrestande lillgammalt barn. Som tur är kom det mesta av mina farhågor snart på skam. Nog för att dottern är precis så lillgammal och överintelligent som bara barn på film kan vara, men med sötsliskigheten är det inte så farligt och den skönmålning av den utvecklingsstörde mannen jag fruktade mer än något annat uteblir. I flera situationer är det helt uppenbart att hans lämplighet som småbarnsförälder är, milt uttryckt, begränsad. Att tittaren ska sympatisera med hans sak är därför knappast någon självklarhet, även om man måste vara hjärtlös för att inte sympatisera med honom som människa.

Mannens namn är Sam, han har en sjuårings intelligens, jobbar som servitör på ett Starbucks-café och älskar Beatles, om vilka han vet i princip allt. Då han får en dotter döper han henne till Lucy efter låten Lucy in the Sky with Diamonds. Men barnets mor överger honom så fort hon kommer ut från BB. Det visar sig att hon flyttat ihop med honom bara för att få någonstans att sova, att uppfostra ett barn är hon inte det minsta intresserad av. Så där befinner sig nu Sam med uppgiften att ensam uppfostra lilla Lucy. Eller inte helt ensam förstås. En grannkvinna hjälper gärna till, liksom det helt underbara gäng utvecklingsstörda och psykiskt sjuka kompisar han regelbundet brukar se på video eller gå ut och äta pannkakor tillsammans med. Då Lucy är sju år, alltså förväntas befinna sig på samma intellektuella nivå som fadern (i själva verket framstår hon som mycket smartare), blir hon emellertid omhändertagen av de sociala myndigheterna.

Bakgrunden till detta är att Sam blivit arresterad, anklagad för avsikt att köpa sex. En polis konstaterar visserligen att det är första gången han i en sådan situation tror på mannens försäkran om att inte ha förstått att kvinnan var prostituerad, varför Sam släpps, men då har myndigheterna redan kopplats in. Lucy förs till ett barnhem och Sam måste bevisa sin duglighet som förälder inför domstol för att hon inte ska bli bortadopterad. I sitt oförstånd söker han upp en av stadens dyraste advokater för att be henne representera honom. Med tanke på att han är utvecklingsstörd och inte har några pengar är hon givetvis inte så sugen på den saken, men det slutar ändå med att hon åtar sig fallet och verkligen gör sitt bästa för att också vinna, trots att oddsen emot henne är sämre än hon först tror. Något hon blir medveten om inte minst då de karaktärsvittnen Sam sammanför henne med visar sig vara hans video- och pannkakspolare. Scenen då hon ska utvärdera om de kan fungera i vittnesbåset ger lite nödvändig ”comic relief” vid en punkt där filmen börjar bli riktigt mörk.

Mycket tack vare att Sean Penn i huvudrollen gör en av sitt livs största rollprestationer håller sig filmen i princip hela tiden på rätt sida av gränsen mellan det rörande och det enbart patetiska, och han har god hjälp av de många andra bra skådespelarna. Michelle Pfeiffer, i rollen som Sams advokat, har nog inte varit så här bra på länge och i lite mindre roller glänser Dianne Wiest såväl som Laura Dern. Fast på slutet faller filmen till sist i förenklingsfällan. Frågan om Sams lämplighet som förälder blir där just så tillrättalagd som jag fruktade att den skulle vara redan från början och det känns som om en halvtimme till hade behövts för att ge filmen ett bra slut, trots att den redan som det är når upp i två timmar. Ändå rekommenderas I am Sam varmt till alla er som älskade Shine och Rain Man. Och är ni lika förtjusta i Beatles som Sam är bör ni i alla fall överväga att köpa soundtracket, vilket innehåller Beatles-covers av bl.a. Nick Cave, Sheryl Crow och Aimee Mann.


Tack till SF för recensionsexemplaret!