Bokslukaråldern brukar man kalla den tidiga tonåren. En del missar den helt, andra åker dit rejält. Som jag. Jag plöjde allt som låg framme och under en period råkade det inte helt sällan vara böcker av Meave Binchy. Att det skulle göras film av hennes Huset vid Tara Road känns inte speciellt oväntat. Mitt 13-åriga jag skulle kanske argumenterat för att en filmatisering av boken var onödig, den i sig var filmiskt nog. Nu var det länge sedan jag levde i författarinnans irländska bokvärld. Men jag minns ännu känslan. Känslan som tyvärr uteblir under Gillies MacKinnons filmversion av Huset vid Tara Road.

Ria (Olivia Williams) lever tillsammans med sin man och deras två barn i ett hus i Irland. Hon drömmer om ett tredje barn och delger maken sina planer, för att mötas av den chockerande nyheten att han redan väntar barn, tillsammans med en annan kvinna. Den andra kvinnan är "the real thing" menar han. Och visst skulle han berättat tidigare, om det bara funnits tillfälle. När Ria kort därpå får ett telefonsamtal från Marilyn (Andie MacDowell) i USA har maken redan packat sina saker och flyttat ut ur det gemensamma boendet. När Marilyn frågar om det finns något ledigt hus i området är Ria därför snabb att erbjuda den egna bostaden. Snabbt gör kvinnorna upp om att byta bostäder under några månader.

Marilyn är om möjligt än mer olycklig än Ria. Hennes son Dale omkom på sin 15-årsdag, då han kraschade med födelsedagsmoppen i familjens pool. Marilyn kan inte hantera sorgen över sonens död och tar därför det hastiga beslutet att resa utomlands. Hon behöver få perspektiv och tänka över vad som är meningsfullt i livet. Från Irland har hon endast lyckliga minnen, sedan hon och Dale en gång besökte platsen. Hon anländer till en regnigt landskap. På Gillies MacKinnons Irland regnar det nämligen oupphörligt. Eller åtminstone så snart någon mår dåligt eller gråter. Ändå verkar Marilyn nöjd vid sin ankomst. Konsekvent motar hon undan alla nyfikna och sällskapssjuka grannar och konstigt nog verkar ingen ha något emot det. De tycker lika mycket om henne ändå. Hon är vacker, Marilyn. Vacker och sorgsen,  är det därför alla älskar henne? Det är åtminstone inte av medkänsla, på ön är det ingen som känner till den tragiska händelse som fört henne dit.

Det är en välspelad och stundvis småtrevlig film, som hade passat bättre som dramaserie på TV. Meave Binchy har aldrig varit rädd för att spegla många människoöden i en och samma bok. Hennes persongallerier är både välfyllda och färgstarka och tyvärr ger det ett något rörigt intryck såhär på filmduken. Det kan vara svårt att hålla ihop trådarna. Olivia Williams är bra i huvudrollen och gör ett sympatiskt porträtt av den övergivna, men förhoppningsfulla Ria. Maken Danny (Iain Glen) är desto mindre sympatisk, där han flörtar med samhällets alla vackra kvinnor. Vilket råkar vara... ja, i stort sätt alla kvinnor som skymtar förbi på filmduken. Åtminstone alla unga kvinnor. Ung = vacker. Gammal = sliten och besvärlig i MacKinnons film.