Huset vid sjön är en enkel kärlekshistoria. Det är den gamla beprövade pojke möter flicka. Visserligen är Sandra Bullock och Keanu Reeves inte längre några ungdomar och det spritter inte till på en gång när de träffas, men ändå, det är en sådan film. Här har vi ett kärlekspar som är ämnade för varandra utan att vara medvetna om det. I alla fall inte när historien börjar, men kärleken har en förmåga att gro och i Huset vid sjön leder musiken Keanu Reeves in i armarna på Sandra Bullock. Det behövs bara några långsamma danssteg innan de ömt kysser varandra, men eftersom båda sällskapar med andra och dessa inte uppskattar en stilla kyss så glöms det hela bort. Det mest överraskande med Huset vid sjön är musiken som för kärleksparet samman. Det är en nyskriven bagatell av Paul McCartney som heter ”This never happend before”. Det är inte varje dag nuförtiden som man hör en låt av den gamle låtsmeden. Den lättnynnade låten passar utmärkt till filmens melankoliska stämning och det är glädjande att man inte har varit mer trendkänslig, men något är på tok när Paul McCartneys vemodiga stämma är det enda som får mig att reagera.

Så spelar de mot varandra igen, Sandra Bullock och Keanu Reeves. Det är tolv år sedan de for på sighseeing tillsammans i actionrullen Speed. Deras kärlekshistoria då var bara fånig och resultatet av en ekonomisk kalkyl i filmbolagets sammanträdesrum. Hur bolagsgubbarna tänkt den här gången är svårare att förstå, men någonstans föddes en idé om att göra en amerikansk version av ett Sydkoreansk kärleksdrama, Il Mare. Det originella med den asiatiska filmen är att kärleksparet lever i samma hus med en tidsförskjutning på ett par år mellan sig. Det finns alltså en spännande tidsdimension i berättelsen, men för att något bra ska växa fram ur detta krävs både fantasi och förmåga att tänka i nya banor. Det är egenskaper den amerikanska filmindustrin saknat i många år och därför blir resultatet av deras ansträngningar en ordinär historia där tiden enbart förvandlas till ett hinder som måste övervinnas om kärleksparet ska få varandra.

Nu är Huset vid sjön en tjusig breväxlingshistoria och filmskaparna har slängt in enkla metaforer om livet: vi måste bygga nytt och tiden läker alla sår. Följaktligen är spelar Keanu Reeves en arkitekt vid namn Alex Wyler och Sandra Bullock en läkare vid namn Kate Forster. När hon flyttar från det magnifika glashuset vid sjön lämnar hon ett avskedsbrev i brevlådan till den nye ägaren. Det är Alex Wyler som flyttar in, men han blir lite konfunderad av brevet, eftersom det är daterad år 2006 och han lever i år 2004. Han besvarar brevet och så börjar en lång brevväxling där huvudpersonerna snart inser att årtalen stämmer. Ändå faller de faller de för varandra och vill träffas. Den stora frågan är hur det ska gå till, men det är svårt att engagera sig i en film där karaktärerna långa stunder bara läser upp sina egna brev. Mycket längre sträcker sig faktiskt inte fantasin i den här filmen och regissören Alejandro Agresti vågar sig aldrig ut på något äventyrligt abstrakt i bildberättandet. Manus står David Auburn för. Senast jag såg en film han var inblandad i var Proof. Den var astråkig. Tyvärr är Huset vid sjön inte skojigare.