Om det nygifta paret George och Kathy bara hade tittat på skräckfilm någon gång ibland hade det besparat dem mycket lidande. För då hade de insett det totalt genomkorkade i att flytta in i ett hus där en ung man något år tidigare mördat hela sin familj. Då hade de insett att huset måste vara hemsökt. Men nu har inte George och Kathy någon större erfarenhet av skräckfilmens värld och därför tycker de att 80.000 dollar för det stora huset är ett riktigt fynd.

Fast då den katolska prästen (Rod Steiger) kommer för att välsigna huset blir han plötsligt sjuk och dessutom angripen av en hel svärm flugor. Och vi vet väl alla vem som är ”flugornas herre”? Fast för den händelse prästen skulle råka vara en liten aning bakom flötet uppmanas han också av en okroppslig röst att försvinna från platsen. En uppmaning han snabbt åtlyder. Lite senare drabbas Kathys moster som är nunna, liksom Georges kollegas hustru även de av husets bokstavligen frånstötande ondska. Men George och Kathy tänker inte lämna det, trots att de själva ibland blir skrämda av det och George börjar genomgå en långsam förvandling mot något obestämt hotfullt.

Huset som Gud glömde är en av få filmer som verkligen lyckats skrämma mig, som fått kalla kårar att krypa utmed min ryggrad och mörkret utanför mina fönster att kännas hotfullt. För om Ondskan verkligen existerar kan det mycket väl vara så här den tar sig uttryck. (Den tar sig definitivt inte uttryck i några datoranimerade demoner med horn i pannan…) Detta är den ondska jag känner igen från böcker och predikningar i min frikyrkliga barndom och som jag aldrig helt kommer att sluta tro på så snart ljusen släckts – för det är mycket svårare att sluta tro på Djävulen än att sluta tro på Gud. Och så bygger filmen också på ”en sann historia”.

Det sistnämnda kan förklara varför slutet är som det är. Slutet är nämligen något av ett antiklimax. Och om det i efterhand känns betydligt bättre än medan jag såg det så är det ändå en starkt bidragande faktor till att filmen inte får toppbetyg. En annan sak som håller nere betyget på en fyra är den irritation som ofrånkomligen infinner sig över att George och Kathy inte flyttar ut ur huset vid en tidpunkt då alla andra hade flyttat så långt ifrån det de bara kunde komma.

Tillhör du dem som låter sig skrämmas av det ockulta och demoniska är Huset som Gud glömde i vilket fall ett säkert kort. En film man helst bör ha någon att hålla i handen medan man ser.