Hunddagar är österrikaren Ulrich Sedils första spel- och första mainstream-film, efter en rad dokumentärer som de två kontroversiellt närgångna Tierische Liebe/Animal love (1995, om en del människors ibland lite väl närgångna kärlek till djur) och Models (1999, om knarkande, knullande fotomodeller som är beredda att göra allt, ALLT för att hamna på omslaget på "rätt" tidning). Dessa har tidigare visats på Göteborgs Filmfestival, och har i år äntligen släppts på DVD.

Hunddagar är lite som när John Waters gjorde Polyester, en vriden filmare som gör en kommersiellt gångbar produkt, men ändå behåller en del av sitt signum. I Seidls fall handlar det om helt vanliga (?) människor i nån förort till Wien en ovanligt het sommardag (och när det inte var varmt nog skruvade Seidl upp värmen och stängde fönstren...), och hur märkligt de kan bete sig. Detta är inte en dokumentär, men ser väldigt mycket ut som en sådan, och alla skådespelare är amatörer. Nåt egentligt manus existerade aldrig, och filmen lär ha tagit tre somrar att göra. Vi får följa ett skilt par som fortfarande bor kvar i samma hus där de terroriserar varandra. En dag åker de bägge - i var sin bil - till minnesmärket vid en bro där deras lilla dotter tydligen en gång förolyckats. Medan mannen lägger en blomma sitter kvinnan kvar i sin bil och väntar. Inte ens i sorgen över den förlorade dottern kan de samsas. En störd kvinna liftar med vem som helst på en parkeringsplats bara för att få ställa otroligt retliga frågor och snoka i deras väskor och plånböcker. Hon frågar om de känner till de tio vanligaste stormarknadena, tio vanligaste samlagsställningarna eller tio senaste flat-TV-apparaterna. Hon anmärker på folk i bilarna hur feta de är, om de har sex fortfarande ("Du är ju ful, du måste vara minst 50, du får väl inget?"), och en kvinna i övre medelåldern - en gång prinsessa - får frågan om hon brukar kissa på sig. En ung psykopat kallar hela tiden sin tjej för hora och misshandlar henne fysiskt, psykiskt och verbalt. En äldre änkling får sin nästan lika gamla hushållerska att utföra en sexig (nåja...) striptease framför TV:n dagen till ära - det är hans och den avlidna hustruns 50:e bröllopsdag.

I början av filmen hamnar vi, efter ett halsbrytande klipp, mitt i en ormgrop på nån swingklubb som tydfligen ligger på en stormarknad, och där ligger och står det ett 20-tal personer, alla inbegripna i några av de vanligare sexuella aktiviteterna, garanterat med på nån tio-i-topp-lista. En betraktare har ett s/m-förhållande med en annars pryd lärarinna, och innan filmen är slut står han på alla fyra med ett brinnande stearinljus i röven (fråga inte...). Behöver jag nämna att filmen finns i en Rated och en Unrated version i USA...?!? Hunddagar är väldigt absurd och ofta väldigt rolig, men skratten fastnar ideligen i halsen, och det kan vara lite jobbigt att se hela filmen i ett svep. Den är rätt så deprimerande när den egentligen kunde vara rolig, men så är det heller ingen som sagt att det är en komedi. Filmen är rejält prisbelönt, med ett Silverlejon i Venedig 2001 som främsta merit. Hunddagar påminner en del om Roy Anderssons Sånger från andra våningen, med en hel del extra svärta. Dessutom är den två timmar lång, och ännu drygare än denna. Enbart för den tålmodige.