Platsen är den grå industristaden Cardiff i södra Wales och filmens huvudpersoner ett gäng ungdomar kring tjugo-strecket som efter en mer eller mindre enformig arbetsvecka brukar festa loss ordentligt med en dos ecstasy på stadens rave-klubbar. I filmens inledning får man möta dem en och en, och de presenterar sig själva för tittaren med blicken rakt in i kameran. Där finns Jip som lider av sexuell prestationsångest, eller som han själv uttrycker det: "a monumental case of mr. Floppy", den svartsjuke skivkrängaren Koop, hans allmänt eftertraktade flickvän Nina, den i kärleksrelationer otursförföljda Lulu samt den langande polissonen Moff. I princip hela filmen utspelar sig sedan under en för dessa personer ganska normal fredagsnatt. De gör sina förberedelser, de dansar, de tar ecstasy, Moff involverar sig i ett långt samtal om att Star Wars egentligen handlar om droger, de tänder av. Ska man försöka urskilja ett bärande tema måste det vara just drogerna. I början tycks de glorifieras, men på slutet är det lätt att läsa in en kritisk hållning, även om regissören tack och lov inte har några pekpinnar att vifta med i våra försvarslösa ansikten.

Det är en film med många smart konstruerade och väldigt roliga scener. Som när Jip säger att det på jobbet känns som om han hela tiden hade chefens kuk i baken och man får se detta visualiserat. (Utan närbilder dock.) Brottet mot spelfilmens regel 1A, "låt aldrig skådespelarna tala direkt till publiken", redan i den första scenen följs alltså av fler okonventionella inslag. Och även om inspiration från Woody Allens "Annie Hall" ibland är tydlig måste man beundra regissören för hans kreativitet.

Fast vid några tillfällen tänker jag att han kanske borde göra musikvideor istället för långfilm. För som borde ha framgått av handlingsreferatet ovan finns det inte mycket till historia bakom dessa i sig själva smått lysande scener. Och även om det går att göra fantastisk film utan en riktig historia, som visats av t ex Richard Linklaters "Slacker" och Kevin Smiths "Clerks", är ju avsaknaden av en sådan nästan alltid en kännbar brist. Så även här.

Human Traffic är ändå utmärkt underhållning för en förfest. Och tyckte du "Trainspotting" var en riktig höjdare bör du absolut inte missa den, för det är i stort sett samma typ av film. Den främsta skillnaden är att de walesiska partyknarkarna inte haft ihjäl riktigt lika många hjärnceller som de skotska heroinisterna. Något som förstås gör att man lättare kan känna för, eller kanske t o m känna igen sig i, dessa karaktärer. Varför jag faktiskt tycker att Human Traffic är den något bättre av de två filmerna.

(Notera: Filmens längd anges på videofodralet till 1.58. Det ska i själva verket vara 1.38.)