Serietidningar till vita duken har vi skrivit om innan, och filmer som Spider-Man och X-Men 2 är de lyckade filmatiseringarna på senare tid. Visst kan det tyckas att vi tjatar om hur bra alla dessa karaktärer gestaltats på vita duken, och förvisso hur dåligt gestaltad Daredevil var, men nu har turen äntligen kommit till det gröna monstret med de lila shortsen. Vad kan gå fel när man gestaltar en sådan här karaktär? Jag skulle säga allting.

Trenden är för mig ganska tydlig: ju sämre förutsättningar, desto bättre film. Vad jag syftar på är förutsättningarna i karaktärerna. Om vi ser till Daredevil har vi en stencool advokat som lever i Hell’s Kitchen i New York. Han är fylld av hat och hämnd, och drar sig inte för att ta till smutsiga metoder. Han har alla förutsättningar för en mörk, grymt bra actionthriller. Ta sedan en titt på mutanterna i X-Men och vår hjälte Spider-Man. Dessa är i många fall mer vända till den yngre publiken – deras personliga problem och såpoperaintriger till trots. Ändå så lyckades dessa locka till sig den större, mognare publiken.

Varför skriver jag då det här? Jo, för som jag skrev tidigare är Hulken ett grönt monster i lila shorts som blir stark när han blir arg. Hur bra låter det? Med sina förutsättningar tyder trenden på att Hulk är riktigt bra.

Handlingen är ganska rak och enkel att följa. Bruce Banner (Eric Bana) växer upp hos sin fostermamma (eller adoptivmamma) i tron att båda hans biologiska föräldrar, vilka han inte minns, är döda. Saken är den att Bruces far, Dr. David Banner, i själva verket suttit inspärrad som straff för genetiska experiment på sig själv. Faderns förändrade DNA har olyckligt vis ärvts av Bruce, och allt som behövs för att utlösa monstret, hulken inom honom, är gammastrålning och undertryckt ilska och psykisk smärta. Därför är det inte förvånande att vår hjälte har psykiska problem med ett hett temperament som följd, och att hans forskning innefattar gammastrålning. Spoilervarning här för er som inte kan luska ut vad som händer: Bruce förvandlas till Hulken.

När jag tänker efter är det länge sedan en film sades ha banbrytande datoranimerade effekter, speciellt när vi snackar superhjältefilmer. Matrix Reloaded var visserligen en orgie i effekter, men speciellt banbrytande vet jag inte. Faktum är att ingen av de senare superhjältefilmerna haft banbrytande specialeffekter. Eftersom titelkaraktären i den här filmen är ett grönt, datoranimerat monster har, eller rättare sagt hade, man nu chansen att skapa specialeffekthistoria. Hulken är nämligen (om jag inte tänker fel nu) den första totalt datoranimerade huvudrollsinnehavaren i en spelfilm. Och jag måste erkänna att specialeffekterna är fantastiska på sina ställen. På sina ställen ja, för ibland ser de ut att vara plockade ur ett datorspel, tyvärr. Och nu snackar vi om hur Hulken ser ut.

Skådespeleriet i filmen är överlag bra, även om ingen gör något Oscar-framträdande den här gången. Många lär jubla åt Nick Noltes skruvade och äcklige David Banner, men för mig känns det mest som att han kommit ut ur kåken eller behandlingshemmet (i förtid) och att han nu bara står och läser sina repliker rakt upp och ner, totalt ostajlad. Men det fungerar. Eric Bana gör sin Bruce Banner övertygande, men han har inte speciellt mycket att spela på. Han ska se ut som att han är hämmad och tillbakadragen, eftersom hans verkliga känslor manifisteras i det gröna monstret. Det hela kan liknas vid Keanu Reeves lysande gestaltning av Neo, som är en ganska liknande karaktär. Stå och se smått deprimerad och oengagerad ut, så löser det hela sig. Typ. Connelly spelar den skyddande och sårbara Betty Ross, och hon gör det med bravur. Hon är dessutom trevlig att titta på, även om hon numera ser så smal ut att man tror att hon ska sjunka ihop när som helst. Filmens stora behållning i skådespelarväg är ändå Sam Elliott som general Ross, far till Betty. Han är trovärdig i sin tolkning, och lyckas vinna publikens sympati sina handlingar till trots.

Med ett strålande bildspråk som mångt och mycket är hämtat från serievärlden, ja se bara på förtexten och på hela den medryckande introtexten, mestadels grymma specialeffekter, en spännande inledning, bra skådespeleri, hyfsad handling och överraskande passande och mörk musik av Elfman, har Ang Lee skapat en given vinnare regniga sommardagar. Att filmen inte gått bättre i USA är för mig ett mysterium, men kanske börjar behovet av att se superhjältar på vita duken att mättas.