House of wax årgång 2005 har betydligt mer gemensamt med alla de remakes som sköljt över oss på sistone (Boogeyman, The Amityville horror, Dawn of the dead...) då den bara är en remake till namnet, och inte har mycket med originalstoryn över huvud taget att göra. OK, helt olika är de inte, men precis som i fallet Assault on precinct 13 har man egentligen bara snott namnet och själva grundidén, och sen fläskat på med antingen mer effekter, mer våld eller mer action - eller all of the above...men inte fan har man gjort en bättre film än Vaxkabinettet från 1953 - den hade åtminstone Vincent Price. OK, även denna film var en remake, på Mystery of the wax museum (1937) - som i sin tur bara var den andra filmatiseringen av Charles Beldens gamla pjäs Wax museum, efter den tyska Das Wachsfigurenkabinett (Paul Leni, 1924). Utöver dessa har det gjorts massor av filmer på samma tema.

Mönstret i House of wax följer faktiskt det från de gamla Fredagen den 13:e-filmerna och alla de hundratals uppföljare denna fick. Nej, Fredagen den 13:e var inte den första slasherfilmen - långt därifrån - men den var den första slasherfilmen från ett stort bolag (Warners), vilket var det sensationella med denna när den kom för 25 år sen. Och precis som den allra första Fredagsfilmen ter sig mesig i jämförelse med exempelvis Jason takes Manhattan eller Freddy vs. Jason är House of wax anno 1953 - den som får räknas som originalet (mer om det senare) - rena Beppes godnattstund i jämförelse med den brutala våldsaction som utspelar sig i House of wax från i år. Vi har alltså att göra med ett gänng ungdomar, med en färgad kille för den politiska korrektheten, en storbystad mamsell för snöd ekonomisk vinnings skull (och för att glädja gamla snuskhumrar som jag), samt en fjabbe som är allmänt a-n-t-i-s-o-c-i-a-l. Har noll poäng i social kompetens, så att säga. Och som senare visar sig ha en inneboende kraft och vilja när det verkligen gäller. Som går att lita på, och som ställer upp för sin syster när kittelen med det kokande vaxet närmar sig. Ni vet, på äktamerikanskt vis där alla minsann har samma möjligheter (hå-hå...). Men det fina med alla dessa kariaktyrer till roller är ju att man inte behöver förklara ett smack, då alla redan vet vem som är vem såvida man inte sovit sig genom bio- och videorepertoaren de sista 25 åren.

Men låt oss backa. Gänget i fråga är alltså på väg till Årets match, obekant - och ointressant - vilken, och jag tror aldrig ens sporten i fråga nånsin nämns vid namn. Det är liksom av sekundärt intresse då de ändå aldrig kommer fram utan fastnar i enorma bilköer. Så de återvänder till lägerplatsen från kvällen före, där de supit sig fulla, gökat och ofredat en okänd bonnlurk i en pickuptruck (alla som kör pickup är bonnlurkar, sen kvittar det om de är australiensare, om de kommer från Kentucky eller rent av Gällivare, det är bara så). Den anonyme föraren ger sig av när de pangat hans ena strålkastare, och vi vet redan att detta är något de grymt kommer att få ångra (hi-hi, myser man), vare sig man sett Duellen, Djävulsbilen, Christine, Breakdown, Roadkill eller nån annan av alla de bilmördarfilmer som gjorts genom åren. Och precis som sig vederbör har nu ungdomarna spridits i grupper om två-tre personer, nånting som erfordras för att det ska kunna mördas på lite olika vis. Hade alla anlänt till samma ställe samtidigt hade det krävts ett massmord för att ta kål på dem, och därefter hade ju filmen varit slut. Alltså måste de spridas ut så att vi kan få följa deras frånfälle i tur och ordning. Precis som i Fredagen den 13:e och alla de derivat som uppstod. Och precis som i Agatha Christies Tio små negerpojkar (får man säga "negerpojkar" idag?) en gång för länge sen. En efter en tas de av daga, och det enda som är ens en liten gnutta intressant är frågeställningen "Undrar hur han/hon kommer att dö!" För spännande är det då rakt aldrig, utom vid några få tillfällen då man avstår från fysiskt övervåld och i stället koncentrerar sig på att utveckla ett par karaktärer. Som när byfånen som kör bil erbjuder två i gänget skjuts. Han är så klyschigt genomskum med sina fula tänder och lika ful dialekt och enerverande röst att vi direkt inser att han egentligen är en snäll ponke...eller?!? Och det där vaxmuséet som ligger ute i Ingenstans, det vill säga i Queensland, Australien, där filmen faktiskt är inspelad, det dyker bara upp som hastigast liksom i en biroll, och så värst mycket vaxkokande ser vi inte röken av (dålig vits).

Nåja, precis som Nikita så klarsynt konstaterade i sin tidigare recension av remaken The Amityville horror är House of wax frukten av en rik filmregissörs och dito producents satsning via sitt eget ägandes filmbolag - och med god hjälp av i stort sett okända skådespelare (utom bystdrottningen Elisha Cuthbert, då) och en musikvideoregissör som knappt kan engelska, 31-årige spanjoren Jaume Collet-Serra. Jag talar förstås om Robert Zemeckis och hans Dark Castle, vars tidigare alster bland annat inbegriper remaken 13 ghosts och remaken House on Haunted Hill, och som just nu filmar The reaping, mig veterligen inte en remake, i regi av Stephen Hopkins. Och precis som var fallet med dessa tidigare verk är House of wax ett gediget hantverk, men inte mycket mer. Regissören har gjort vad han kunnat, men med ett manus som inte har nåt matnyttigt att presentera utan serverar rester från förr kan man inte begära så mycket mer. Även om budgeten var hyfsat tilltagna 30 miljoner devalverade dollar, bra mycket mer än exempelvis två år gamla remaken Texas chainsaw massacre - Motorsågsmassakern som bara gick loss på ynka nio mille (och drog in mer än tiofaldigt detta). Men man får inte så mycket för en dollar idag...för övrigt har jag aldrig insett det intressanta med att gå och titta på mögliga dockor. Vad ska det vara bra för?