Skräckrockaren Rob Zombies förstlingsverk som långfilmsregissör, House of 1000 corpses, är ingen promenad i parken, precis. Nä, även om huset i fråga (faktiskt samma Hollywoodhus som det som en gång användes som bordell i Bästa lilla horhuset i Texas, filmen där Burt Reynolds och Dolly Parton brukade förväxla sina peruker...) inte tycks innehålla 1000 lik, så gör kanske den intilliggande kyrkogården det.

Filmen som nu erbjuds är tyvärr den 17 minuter kortare versionen, helt enkelt därför att de saknade minuterna (innehållande skelettmasturbering och tortyr av hejaklacksledare) "inte finns tillgängliga", enligt herr Zombie själv. Vad det nu betyder (jag tror han sitter inne med dem själv). Nu återstår 85 minuter på DVD:n, 88 på bio - utom vid den årliga filmfestivalen i Mar del Plata (vars stränder "alla" Buenos Airesbor flyr till på sommaren - alltså december), där (och bara där) filmen den 13 mars 2003 visades i sitt fulla majestät, alla 115 minuter. Filmbolaget kan inte ha varit ovetande om dess natur, då filmen gjordes redan 2000 och har legat och värmt nån kontorshylla sen dess. Den ansågs väl för jävlig, helt enkelt. Och Zombie led alla helvetes kval förstås, över att se sin förstfödda misshandlad sådär. Men han hade helt enkelt inte råd att tacka nej till MGM.s erbjudande att köpa och distribuera filmen, han hade satsat för mycket av egna pengar.

Är den så genomjävlig, då? Nä, men en sjuhelvetes tripp i en råckenrållberg- och dalbana, signerad Rob Zombie, det är den! Filmen inleds med att Captain Spaulding (han och några andra figurer i filmen har döpts efter klassiska Groucho Marx-karaktärer - Captain Spaulding själv är odödliggjord via låten "Hooray for Captain Spaulding" från Muntra musikanter 1930, sjungen av bland andra Groucho och Zeppo Marx), spelad av kungen av exploateringsfilm, Sid Haig i clownmask och rakat huvud (förstås), och hans anställda, Stucky (sköne Michael J. Pollard, som 1971 hade huvudrollen i Billy the Kid var en skitstövel) och Ravelli (också det en figur i Muntra musikanter), råkar ut för ett överfall på deras Monster- och galenskapsmuseum. De gör processen kort med de bägge rånarna, skjuter alla dumheter ur skallen på dem med en bössa...och sen var det inte mer med det. Bara att moppa upp blodet och städa undan hjärnsubstansen.

Strax därpå anländer fyra ungdomar som skriver en artikel eller bok om udda attraktioner runtom i USA. De bjuds på en Murder ride (som en tur i Spöktåget, men lite vassare) i muséet, och tipsas sen om platsen för Dr. Satans hängning en gång i tiden. Han var visst en galen doktor som utförde märkliga operationer på knäppgökarna på det lokala dårhuset, Weeping Willows. Och nu börjar den verkliga åkturen. De får punka, och tvingas tillbringa kvällen hos familjen Firefly, som inte är som andra. Ingen Bingolotto om helgerna här, inte. Deras familjenöje består i att tortera och döda nosiga ungdomar, en fritidssysselsättning vi nu får ta del av. Filmen är väl inte speciellt våldsam eller blodig med dagens mått mätt, så det snacket är överdrivet. Kanske blev det bara för mycket med 115 minuter av Rob Zombies rockvideoaktiga skräckfilm, som ändock visar prov på innovativ talang, och som är rejält läcker och spännande rent visuellt, om än inte skräckfilmsspännande. Referenserna till Motorsågsmassakern och Wes Cravens Ögon i natten är inga tillfälligheter, och visas helt öppet.

Han har använt sig av klassisk cut-up-teknik, och mixat in ständigt återkommande 16-millimeterssnuttar som han tagit i sitt hem. Effekten är som ett rus, och man blir lätt yr emellanåt. Detta är en framgång för Rob Zombie, som ju redan är igång med förarbetet till uppföljaren, The devil's rejects. Zombie hade ju en gång ett band kallat White zombie, efter den klassiska skräckfilmen med samma namn från 1932. Utseendet på Captain Spaulding tycks helt klart hämtat från en av zombierna i denna film. Rob Zombie (eg. Robert Cummings, f. 1966) tillägnade för övrigt filmen Dennis Fimple (Grampa Hugo), som dog 2002. Detta blev hans sista film. Lite flyt hade Zombie dock, genom att han hade med Sheri Moon (och halva hennes bara röv) i filmen, som Baby Firefly. Det slutade i giftermål, minsann.