Mycket av marknadsföringen av Hotet inifrån har gått ut på att berätta vilken duktig skytt Eva Longoria är. Redan som 8-åring lärde hon sig skjuta och idag kan hon hantera vapen bättre än de flesta. Som agent inom Secret Service måste man kunna skjuta och eftersom filmen vill ge en trovärdig bild av Secret Service arbete passar Eva Longoria utmärkt för rollen som agenten Jill Marin. I alla fall med den logik som präglar dagens Hollywood där realism är ett honnörsord. Liksom för att ytterligare frammana den realistiska känslan flimrar tevebilder från mordförsöket på president Reagan förbi. Pete Garrison (Michael Douglas) var en av livvakterna som var redo att offra sitt liv den gången. Han ansvarar fortfarande för presidentens säkerhet och får nys om en mordkomplott; någon inom Secret Service är beredd att förråda presidenten. Därför sätter han igång en utredning, men innan förrädaren hinner avslöjas blir han själv den huvudmisstänkte och tvingas fly. Jakten leds av David Breckinridge (Kiefer Sutherland). De båda männen var en gång i tiden kollegor och goda vänner, men ett svartsjukedrama förvandlade dem till ovänner.

Michael Douglas spelar inte bara huvudrollen utan är även en av filmens producenter. Ända sedan framgången med Gökboet på 70-talet har han haft näsa för kommersiellt gångbara filmer och det är inte svårt att förstå varför han gått in som producent för Hotet inifrån. Filmen bygger på en roman av Gerald Petievich och här finns alla ingredienser för en bra thriller: en oskyldig anklagad man som jagas av olika grupper, kamp mot tiden och en välkänd intressant miljö. Dessutom får han själv åter chansen att visa upp sig som viril tuffing och det är inte vem som helst han belägrar den här gången. Han har nämligen ett förhållande med presidentens hustru som spelas av Kim Basinger. Det är en kärleksaffär som borde vara het och då tänker jag inte i första hand på det sexuella, utan på hemlighetsmakeriet med allt vad det innebär av smygande i Vita Husets korridorer, menande blickar och maskhållande inför kollegorna på Secret Service. Här har Hotet inifrån verkligen en möjlighet att bygga upp karaktärerna och historien, men tyvärr bryr sig filmskaparna inte särskilt mycket om att Pete Garrison har en kärleksaffär med presidentens fru. Relationen fungerar mest som en förevändning för att starta den jakt som upptar större delen av filmen.

Vad som skulle ha kunnat bli en spännande politisk thriller känns nu bara som en sämre version av Jagad. Vi får uppleva några spektakulära eldstrider och se Michael Douglas fly ifrån kollegor som tvekar att skjuta honom i ryggen, men inte så mycket mer. Filmen lutar sig tungt mot actionladdade sekvenser och man förlorar ganska snabbt intresset för vem som är förrädaren. Historien berättas i cinemascope och det känns som formatet mest är valt för att ge ett storslaget intryck av Secret Service arbete; det blir lätt maffiga bilder på presidentkortegen som bevakas av allvarliga män med öronsnäcka, solglasögon och snygga kostymer. Det kändes som Hotet inifrån kunde vara så mycket mer.