När det kommer en svensk actionfilm eller thriller får man alltid höra att det är så overkligt. Hur hög grad av trovärdighet har då filmer som Air Force One, där den amerikanske presidenten i Harrison Fords gestalt sparkar röv med ett gäng flygkapare? Hur trovärdiga är amerikanska actionfilmer egentligen, där alla tål hur mycket stryk som helst, och där bilar exploderar bara de stöter till ett träd?

Därmed inte sagt att Hotet för den skull skulle vara en speciellt bra film, därtill är den alltför seg. Hur är det då med trovärdigheten? Tja, en ung, duktig flygtekniker, Lasse (utmärkte Shanti Roney), kidnappas av en slem skurk, Jacek, som hotar hans familj om han inte går honom till mötes. Den vettskrämde Lasse kan inte annat än lyda, och ger Jacek vad han vill ha, tillgång till ett nytt, superhemligt vapensystem i det svenska JAS-planet. Men han trixar till det så att prylen faller i vattnet från planet i stället för på land, vilket gör Jacek en gnutta irriterad. Lasses chef, major Lundgren, inser att detta är ett insiderjobb, och den svenska specialagenten major Haglund (en överspelande Stefan Sauk) tillkallas för att lösa situationen. Trovärdigt? Kanske inte, men inte omöjligt.

Lasse hamnar i en kritisk situation, då han pressas ytterligare av Jacek som nu kidnappar Lasses familj. Haglund är dock en hårding som är van vid såna här situationer, och han är snart skurkarna i hälarna. En snygg helikopter-/snöscooterjakt följer, och man önskar att det varit lite mer av den sorten. Det har ju sagts att filmen kunde ses som en reklamfilm för Flygvapnet (som ställde upp gratis med flygplan), men det är alldeles för lite läckra flygscener här! Och alldeles för lite action med, för den delen. Och när det då inte är särskilt spännande heller, får man försöka ta till sig de olika karaktärerna och se hur de utvecklas i filmen.

Vi anar att Stefan Sauks Haglund har en gång själv varit i samma situation som Lasse nu befinner sig i, men regissör Sundvall nöjer sig inte med att låta oss ana orsaken till att han bara försvann från sin familj tolv år tidigare, han skriker det rakt ut i slutet av filmen. Det tyder på att han inte har så höga tankar om sin egen publik. Tråkigt. Och Stefan Sauk, ja. Hans överspel närmar sig den allt mer manierade Mikael Persbrandts i de allt sämre Beck-filmatiseringarna, och han blir i det närmaste parodisk emellanåt. Då är Shanti Roneys skräckslagna, men ändå rätt förslagna, flygtekniker, samt hans närmsta chef, säkert spelad av Göran Ragnerstam, betydligt trevligare att skåda. Medan Dejan Cukic (Jacek) är så där töntigt öststatsskurkaktig som öststatsskurkar alltid är i Hollywood.

Sen vore det ju inte en Sundvall-film om det inte fanns ett skämt om samer. I det här fallet en pimplande (i dubbel bemärkelse...) same som så när träffas av nåt hårt i skallen där ute på isen. Och så slutet sen - en lite oväntad tvist som ändå visar på en vilja att inte svälja all propaganda om ryska och östtyska ubåtar i svenska farvatten, och en uppmaning att kanske rikta sina blickar åt ett annat håll nästa gång man misstänker objudna gäster.