Kigali i Rwanda, 1994. Grollen mellan stammarna tutsi och hutu har eskalerat till protesttåg och hotfulla radiosändningar; inget som är utom kontroll för de närstående FN-trupperna. Mitt i vardagen i detta befinner sin Paul Rusesabagina, en familjefader och tillika föreståndare på Hotel des Mille Collines, lika omtyckt av hotellets gäster som av sina vänner. Så händer det som inte får ske - under ett fredsmöte mördas en politiker och plötsligt befinner sig Rwanda i ett inbördeskrig - ett krig som FN-soldaterna inte har någon befogenhet att gripa in i. Paul gör det mest otänkbara i detta läge: han tar hundratals flyktingar under sina vingar och måste nu kämpa för deras och sin egen överlevnad.

Based on a true story är något som automatiskt får mig att rygga tillbaka. Bortsett från Boys don't cry och ytterligare något enstaka undantag brukar det per automatik innebära att man skildrar något helt utan nyanser och med en kväljande gråtmildhet. Tack och lov tillhör Hotell Rwanda den bättre kategorin. Dramatik finns det, men aldrig av det bombastiska slaget; en sensmoral likaså, men aldrig predikande. Historien berättas på ett jordnära, men aldrig tråkigt sätt. Större skådespelare med Joaquin Phoenix och Nick Nolte i spetsen finns i filmens periferi, men de är bara utfyllnad bredvid de mindre namnen i de mer centrala rollerna.

Till en början verkar Don Cheadle ha mer problem med sin accent än med den cockney som han envisades med i Ocean's eleven och Ocean's twelve, men när man smält den inledande irritationen är det bara att inse att prestationen väl är värd den Oscarsnominering han kammade hem. Och på tal om Oscarsgalan som nyss gick av stapeln, så skulle jag inte klaga om Sophie Okonedo hade råkat snuva Cate Blanchett (The aviator) på hennes statyett - så strålande är Okonedo i rollen som hustrun Tatiana. Från ingenstans dyker hon upp här och är övertygande in i minsta detalj. Otippat övertygande är för övrigt ett passande attribut för filmen i sig. Regin av Terry George (En mors son, 1996) är säker; filmen greppar tag om sina åskådare och låter oss få se det vi missade i nyhetsrapporteringarna för ett decennium sedan. Man åstadkommer en väl avvägd balans och - precis som Rusesabagina - lyckas man med små medel göra mycket större verk.