När en bok som sedan tidigare finns översatt till svenska har filmatiserats, brukar den svenska filmtiteln av lätt begripna skäl vara identisk med den svenska boktiteln. Möjligen behåller man den engelska originaltiteln då det inte är frågan om någon särskilt känd författare. Men när SF nu fått i sina händer en filmatisering av Alex Garlands bestseller Det okändas omkrets (The Tesseract) har man inte hållit sig till vare sig den svenska eller den engelska boktiteln utan hittat på en helt ny titel. Varför? Har man inte förstått potentialen i det man köpt in, eller räknar man efter praktfiaskot för The Beach med att det faktiskt inte finns någon marknad för en ny Garland-filmatisering? Möjligen skulle det förstås också kunna vara så att man ändrat titeln därför att filmen avviker från boken så mycket som den gör. I grund och botten är historien densamma, men i detaljerna finns en hel del som inte stämmer överens. Bland det mest uppenbara är att handlingen flyttats från Manila på Filippinerna till Bangkok i Thailand. Något som antagligen har att göra med att regissören Oxide Pang (som gjorde Bangkok Dangerous tillsammans med brodern Danny) är thailändare.

Historien är av den sorten där en rad skilda människoöden på olika mer eller mindre intrikata sätt knyts samman med varandra. I centrum befinner sig den unge britten Sean (Jonathan Rhys-Meyers) som på ett nedgånget hotell, titelns Hotel Heaven, väntar på några gangsters han ska göra drogaffärer med. På samma hotell jobbar den tjuvaktige lille springpojken Wit och hit kommer nu även två andra personer av betydelse för handlingen. Den ena är en svårt sårad kvinnlig yrkesmördare, vilken vi får se en hel del av utan att för den skull lära känna henne. Den andra är psykologen Rosa (Saskia Reeves) som kommit till staden för att göra videointervjuer med fattiga barn om deras drömmar, och för att bearbeta sorgen efter sin lille sons död.

Boken bakom filmen är riktigt bra, om än inte i klass med The Beach, filmen däremot lider av en hel del brister. Att de första 50 minuterna känns som en utdragen prolog är givetvis en av de större, och tyvärr stiger inte spänningen särskilt dramatiskt därefter. Pangs bildspråk är dessutom klart överarbetat, med massor av underliga bildvinklar, okonventionell klippning, lek med färger och skottlossning i slow motion. Till sist önskar man sig antagligen istället en teaterscens visuella begränsningar. Ibland funkar det förvisso, men för det mesta känns det bara som en desperat strävan efter att ha fräckare bildspråk än vad någon annan har. Helst hade jag sedan också sluppit de ständiga hoppen fram och tillbaks i tiden. Jag tyckte inte uppbruten kronologi var imponerande ens i Pulp Fiction och här tillför det greppet knappt något, utan är mest bara irriterande.