Poliskonstapeln Nicholas Angel är det bästa som hänt sen skivat bröd – han arresterar brottslingar på löpande band och är en riktig hejare på att upprätthålla lagen. Så bra att resten av Londons poliskår framstår som amatörer i jämförelse. I sann jantelagsanda placerar hans chefer honom i West Country Village där brottslighet inte existerar och där alla invånare lever i perfekt symbios. Ända tills mytiska olyckor sker. Och den ende som misstänker brott är Nicholas.

Edgar Wright (manus & regi) och Simon Pegg (huvudroll & manus) har gjort pastischer till sitt signum. Från tv-serien Spaced, via den groteskt överskattade zombierullen Shaun of the dead har de gjort hyllningar till andra filmer vid parodins gräns. Så även i Hot fuzz. Upplägget är snarlikt valfri brittisk deckare i lantlig miljö, men Wright och Pegg har inte velat begränsa sig till bara en genre utan snor friskt från deckare, komedi, skräck och Jerry Bruckheimer-action.

Man slänger ut (över)tydliga referenser till höger och vänster och berättar historien i ett frenetiskt tempo. Bildspråket är bitvis lyft från Michael Bay och Darren Aronofsky och känns fräscht. I ungefär tio minuter. Whip pans ackompanjerade med ett ”SWOOOSH!” eller ”WHAM!” och rytmiska turbomontage är hyfsat snygga grepp. Om man inte hade gått in med overkill och överanvänt det. Eller snarare återanvänt. Det känns inte speciellt sexigt att se exakt samma typ av klipp när vår hjälte plocka fram jackan, in med nyckeln i dörren och ut till ett SWOOSH-KLIRR-WHAM. En gång, visst, men femtioelva?

Manuset har exakt samma typ av problem. I början händer absolut ingenting förutom ett faktiskt riktigt roligt skämt med Cate Blanchett i en maskerad cameo och allmänna placeringar av plot points. Så växlar man plötsligt spår och blir en stabil brittisk kusin till skräckisparodin Club dread innan man går in på bombastisk action i slutet. Men det finns ingen sammanhängande ton som genomsyrar filmen, utan känns mer som att man ser på ett par olika rullar där det enda gemensamma är skådespelarna, vissa klipp, vissa grepp och vissa replikskiften som dyker upp ett antal gånger på exakt samma vis.

Hot fuzz saknar någon slags egen identitet - hade man strippat Hot fuzz från alla ”lån” från andra filmer, skulle man inse att det inte fanns mycket mer kvar än en handfull scener som inte är speciellt underhållande ens första gången. Wright och Pegg verkar ha använt sig av copy & paste i manusskrivandet även i det material som de faktiskt själva kommit på.

Jag har absolut inga problem med ironiska referenser som kändes nytt i filmer som Scream för tio år sen och parodigenren har riktiga guldklimpar som Titta vi flyger, men Hot fuzz faller platt mellan dessa två stolar. Mycket på grund av att man underskattar publiken till den grad att man blir horribelt övertydlig. Jag blir överlycklig när någon ger Point break den cred som den filmen förtjänar, och jag hade nog flinat om Wright/Pegg hade begränsat sin hommage till att bara sno en kort sekvens ur den. Men när den sekvensen diskuterats ett par gånger och sen dessutom visats tydligt på en tv-skärm så kommer jag på mig själv att sucka högljutt i biosalongen när man väl får karbonkopian, eftersom det var så plågsamt uppenbart att så skulle ske.

Helt hopplös är inte Hot fuzz, för bitvis rullar filmen på utan större irritationsmoment och att hantverket är klanderfritt får man faktiskt ge filmmakarna. Men det verkar som om Wright snarare siktat sig in på att göra en showreel på vad han behärskar rent tekniskt i hopp om att Hollywood ska få upp ögonen för honom istället för att göra en bra film. För jag får ut mer av att se om de filmer man plankar. Till och med Bad boys 2.