Som ena halvan av Eurythmics var Dave Stewart en av 80-talets stora popikoner, och när han nu slagit sig på att göra film är det med några av sekelskiftets stora popikoner i huvudrollerna, nämligen tre av tjejerna i gruppen All Saints. De spelar här tre systrar i 60-talets London som utklädda till män begår rån och inbrott.

Vid ett inbrott hos en juvelerare kommer de över en stor mängd dyrbara ädelstenar, men då de på väg därifrån passerar genom en undergroundtidnings redaktion i samma hus finns den sena timmen till trots en av skribenterna, Daniel, fortfarande kvar. Han upptäcker tjejerna och lyckas också fånga en av dem, Gerry. Som ni säkert förstår slutar det inte med att han som god samhällsmedborgare lämnar över henne till farbror polisen. Fast det beror egentligen inte på honom själv, utan på att hans chefredaktör som han ringer till absolut inte vill ha några snutar snokandes på redaktionen. Istället tar Daniel med sig Gerry hem till sin lägenhet.

Sedan går de två på hippie-festival, en av Gerrys systrar ingriper för att få stopp på grannens hustrumisshandel, och Gerrys två systrar tillsammans begår ett rån som visar sig ödesdigert. Och 60-talsrekvisitan översvämmar i princip varje scen.

Har ni läst om filmen tidigare har ni antagligen läst att den är skit. En ståndpunkt jag uppenbarligen inte delar, men som jag har förståelse för. För bedömer man film efter något sånär objektiva kriterier är det svårt att försvara Honest. Främst därför att Stewart inte tycks ha kunnat bestämma sig för exakt vilken slags film han ville göra, vilken ton han skulle hålla, med resultatet att filmen spretar mer än lovligt. Dessutom visar han upp en olycklig tendens att överdriva i de situationer där han vill vara originell och nyskapande, och All Saints-tjejerna (kanske med undantag av Nicole Appleton) borde föga förvånande ha hållit sig till sin musik.

Men nu betraktar jag inte film i första hand som en hantverksprodukt, utan som en underhållningsprodukt (om än i en extremt bred bemärkelse av ordet). Vill man beundra ett väl utfört hantverk kan man ju precis lika gärna intressera sig för gamla gungstolar som för film. Och som underhållning betraktad är Honest absolut inte det sämsta filmvalet. Även om den i stort sett misslyckas både med att vara spännande och med att vara rolig innehåller den nämligen mycket annat som håller intresset uppe. Inte minst all denna underbara 60-talsrekvisita som redan nämnts.

Filmen innehåller därtill ett par sekvenser med hallucinationer, och sådana är alltid trevliga. Den ena påminner om vad som gjordes i den vägen för trettio år sedan, medan den andra för tankarna till Cronenbergs Den nakna lunchen. Att filmen innehåller mycket naket tvekar jag inte heller att sätta upp på pluskontot (Natalie Appleton visar en hel del ”celebrity skin”), och då nakenheten inte är allt för ojämnt fördelad mellan könen gör jag det med gott samvete. Sist men inte minst finns sedan trots allt ganska gott om enskilda små detaljer vilka tyder på att Dave Stewart ifall han får en ny chans nog kan prestera en film som inte bara är underhållande utan också bra. Jag håller tummarna.


Tack till SF för recensionsexemplaret!