Val Waxman är en något obskyr regissör som hade sin storhetstid för ett antal år sedan. Nuförtiden betraktas han av den amerikanska filmindustrin som en bångstyrig, obehaglig och obekväm person såväl som regissör, en som man helst av allt inte vill ha någonting med att göra. För stora och för många krav, för underlig teknik och stora svårigheter med att hålla sig inom budgetramen. Den typ av filmprojekt som Val tvingas befatta sig med håller sig inom reklamen, men dessa gör han ändå aldrig färdigt då han ständigt får sparken av olika anledningar. Hans exfru, Ellie, är av en händelse anställd hos och gift med Hal Jaeger, en av studiocheferna i Hollywood. Dennes filmbolag ämnar producera en storbudgetfilm, The City That Never Sleeps, som handlar om och utspelar sig i New York City - Val Waxmans hemstad och verkningsplats. Ellie finner att hennes förre make skulle vara perfekt för regissörsjobbet, hennes medproducenter stämmer in, dock förhåller de sig kraftigt skeptiska till förslaget på grund av Waxmans rykte. Men till slut får hon sin vilja igenom och produktionsteamet beger sig mot New York för att möta den ökända regissören. När Vals agent underrättar honom om att Hollywood vill att han skall regissera den nya filmen blir han genast exalterad. Han blir dock som förbytt när han får reda på att han ska få jobbet tack vare Ellie. Efter mycket om och men, kivandes och diskussioner med både sin agent och Jaeger säger han ändå "ja" till filmen.

Producenternas värsta farhågor verkar emellertid besannas när Waxman släpar in en kinesisk kameraman som inte talar en stavelse engelska samt en scenograf som vill bygga Times Square i en studio. Det värsta av allt är ändå att Val dagen innan inspelningsstarten på grund av nervositet och oro drabbas av psykosomatisk blindhet. Någonting som han, i egenskap av regissör, ska komma att hålla hemligt under hela inspelningen av The City That Never Sleeps. Om sanningen uppdagas är hans karriär över för all framtid - pressen på Val ökar och hans konster börjar snart att ta slut.

I Hollywood Ending finns en tendens eller variation som Allen inte tidigare tagit sig an; nämligen kritiken mot den amerikanska filmindustrin och dess alltmer bristande kvalitet. Här presenteras en slipad sådan vars tes menar att dagens massproducerade skräp till film lika gärna skulle kunna ha gjorts av en blind man - han pekar således mot den akuta avsaknaden av god regi. Branschkritiken når också den storföretagsliknande filmindustrin, generellt sett, och den gode Allen levererar snärtigt rapp till både höger och vänster; till såväl ytligheten i Drömfabriken som till mottagandet av smal (kvalitativ) film. Men samtidigt tycker jag mig också se att han vill göra sig lustig över hur gemene man, företrädesvis i just Hollywood, ser på hans eget regissörskap; myten om Allen som självbiografisk eller att han oftast föredrar europeiska medarbetare. Det finns vissa likheter med 1980 års Stardust Memories, även den regisserad av Woody Allen, även om den nya filmen saknar dennas finess, tyngd eller drag av Bergman och Fellini. Dock vill jag poängtera att komiken och temat (d v s hur Woody Allens betraktas som regissör) stundtals ligger mycket nära varandra. Vidare finner jag skådespelarprestationerna, som vanligt, väldigt bra - även om, som vissa antytt, Allen kanske inte längre är trovärdig i sin typiska roll som charmig "tönt" som unga kvinnor dånar inför. Dock är detta endast en bisak som knappt är värt att nämna och enligt min mening drar detta faktum knappt ned filmen.

Det här är en väldigt underhållande och förvånansvärt kvalitativ film. Det är också upplyftande att se att regissören Allen återigen har börjat närma sig den mer allvarliga typ av motiv som han ägnade sig åt under -70, -80 och början av -90 talet. Detta även om den dråpliga komiken (som härstammar ifrån Allens tidiga alster från första halvan av 1970-talet och som på nytt inleddes med Småtjuvar Emellan från 2000) fortfarande kan kännas igen i Hollywood Ending. Emellertid måste man se den här filmen i perspektiv till de fantastiska filmer som han producerade under ovan nämnda årtionden och inte ta miste på det faktum att denna film inte är någonting särskilt i jämförelse med till exempel det mindre mästerverket September (1987).

Hollywood Ending var faktiskt över mina förväntningar, Allen har lyckats göra en väldigt träffande och bra film, men jag väntar ändå fortfarande på den där filmen som skall föra honom tillbaka till toppen. Tro inte annat än att jag håller tummarna för en sådan film.