När en viss Ted Brautigan flyttar in på våningen över Bobby Garfield och hans mamma förändras Bobbys tillvaro totalt. Han flyttar in på Bobbys 11-årsdag, då denne av sin mor får ett lånekort för vuxna på biblioteket. Bobby som hellre hade velat ha en cykel blir besviken men den underlige Ted berättar att lånekortet är nyckeln till en oändlig litterär skattkammare. Liksom Bobbys bästa vänner Sully-John och Carol fattar han tycke för Ted, som för honom framstår som den far han aldrig haft. Under hela sitt liv har hans mor baktalat hans far för att vara en eländig pokerspelare som inte precis lämnade dem förmögna efter hans död. Bobbys mor är borta mycket och tvingas ofta arbeta övertid sent in på nätterna, därför blir Ted en del av det lilla sällskap han omger sig med.

Som tidigare nämnts önskar sig Bobby hett en cykel, därför ger Ted honom ett förslag; om Bobby läser tidningen för honom på dagarna då Teds ögon inte längre är vad de ska får Bobby en dollar i veckan. Bobby går genast med på det men anar snart att det finns en annan uppgift för honom också. Ted förklarar för honom att han är förföljd av ”låga män” i vrålåk och mörka kläder. Exakt vilka dessa låga män är förstår inte Bobby men han lovar att hålla utkik efter dem för Teds räkning, Ted säger att Bobby särskilt ska se sig om efter tecken på deras närvaro, t.ex. affischer på telefonstolpar gällande bortsprungna husdjur. Bobby upplever först den åldrande mannen som en galning men står ut med hans idéer tack vare sin oerhörda tillgivenhet, men han ändrar snart inställning när han börjar se spår efter Teds låga män. På en telefonstolpe hittar han en lapp som lyder: ”Bortsprungen Brautigan.” Men vilka är dessa låga män? Är de poliser, FBI: s kommunistjägare eller en gammal mans fantasifoster? Och vem är egentligen denne Ted Brautigan?

Ånyo har en bästsäljande roman av den amerikanske författaren Stephen King filmatiserats. Genom åren har de flesta av hans litterära alster blivit film; vissa bra, andra riktigt dåliga. Vem minns inte t.ex. den plågsamt usla Pet Sematary (1989) av Mary Lambert? Men jag måste erkänna att Hjärtan i Atlantis framstår som en av de mest lyckade King-filmatiseringarna hittills. Filmen platsar enligt mig i samma liga som Frank Darabonts Nyckeln till frihet (1994) och Kubricks The shining (1980).

I boken med samma titel är historien om Ted och Bobby en del av fem liknande berättelser som alla bottnar i det amerikanska 60-talet, dock med figuren Bobby Garfield som en röd tråd. Regissören Hicks har valt att endast filma den första delen av boken och lämna de resterande fyra där hän, själva titeln har faktiskt ingenting att göra med denna historia utan återfinns senare i boken. Dock har filmskaparna lyckats pressa in en halvt acceptabel förklaring av titeln i filmen. Hicks har även lyckats bra med att skildra 60-talet på film utan att det känns påklistrat, detta är någonting som amerikanarna är mycket bra på; att skildra dåtid på vita duken. Om vi svenskar försöker oss på 1950-talet eller ännu tidigare blir allt bara en teatralisk soppa. Oavsett om herrarna Bergman råkar vara inblandade.

Anthony Hopkins är trogen mot bokens Ted Brautigan och skildrar figuren med både ömhet och respekt samt med den speciella karisma som Hopkins besitter. Även filmens andra skådespelare gör ett bra jobb. Manuset följer boken troget men hoppar ändå över mycket, dock är dessa ganska oväsentliga bihandlingar som inte för historien framåt. Filmen lyckas även behålla bokens mystik kring Ted och de låga männen, vilket jag uppskattar oerhört mycket. Dock kan man som tittare klart se att regissören Hicks har lånat en del från kollegan Rob Reiners film Stand By Me (1986), som också är en mycket lyckad King-film, främst gällande scenerna med Bobby och hans vänner. Sammanfattningsvis tycker jag att Hjärtan i Atlantis är en mycket bra film som onekligen har vunnit mitt gillande och säkert många fleras.