B-action finns det allt för mycket av. Ovanligare är det med C-action. Därför är det rent av litet uppfriskande att lägga vantarna på sådant material, från tid till tid. Upplevelsen fungerar som en slags re-boot av ens filmintresse, och får en att desperat törsta efter en peruansk, existentiell dokumentär, eller ett franskt drama om dammpartiklar. Hitters är en sådan produktion.

Handlingsmässigt har ambitionen varit hög av manusförfattaren Eric Weston, som även regisserat rullen. Minst ett femtontal olika maffiosos, med mystiskt liknande kroppshyddor, kämpar om filmens screentime, och det blir förvirrande vid minst ett halvdussin tillfällen. Klyschor staplas på hög, som till exempel den gode sonens motvillighet mot maffian och dess metoder; pappan som en gång varit aktiv torped men som nu är en vis gammal man; lillebrodern vars högsta önskan är att bli en "made man"; den gode sonens fru som pendlar mellan fnittrande lojalitet och familjesamvete; och de två tjocka torpederna till filmens huvudskurk som erbjuder lite comic relief, och som innerst inne är två goda människor. OCH - bossen själv, en grånande maffioso, som tacksamt nog inte en endaste gång under filmens icke-handling blir benämd "gudfadern".

Robert Davi (Bond-filmen Tid för hämnd, TV-serien Profiler) gör här sin gamla paradroll som ärrad bad guy - och som vanligt gör han det med tyngd. Men tillstymmelse till karaktärsutveckling verkar bara vara en önskedröm. Att sedan Sylvester Stallones bror, Frank, medverkar som utfyllnad cementerar bara denna films hopplöshet.

Undvik till varje pris.