Clownfisken Nemo bor med sin pappa i en anemon i ett korallrev utanför Australiens kust. Tidigt moderlös och med ena simfenan förkrympt, är hans pappa Marlin en ganska överbeskyddande natur, helst  nu på Nemos första skoldag vid fem års ålder. Lite på ren trots skolkar Nemo redan på den första dagens första lektion, och hakar på de andra pojkarna när de simmar bort till drop-offen, där revet slutar och det öppna havet vidtar. Det skulle han inte ha gjort.

Några sportdykare har lagt till alldeles vid revets ytterkant, och lille Nemo som aldrig sett en människa förr, blir nyfiken. Plötsligt får han stifta en betydligt närmare bekantskap med dessa än han tänkt sig, då en av sportdykarna infångar honom och tar med honom hem till sin tandläkarklinik i Sydney, där Nemo raskt åker ner i dennes akvarium (antagligen ett olagligt ingrepp, då korallreven världen över lever farligt med föroreningar, dynamitfiske och stigande havstemperatur, varför man aldrig får ta nånting levande med sig från dessa). Strax innan denna händelse hade pappa Marlin ropat på Nemo att genast komma tillbaka, men denne vägrade. Det blev till bråk och hårda ord innan Nemo plötsligt försvann bort ur sikte i den vindsnabba sportbåten. Pappa Marlin blir förstås alldeles till sig av oro, och beslutar sig för att följa efter i båtens spår.

Nu börjar en kamp mot klockan att hitta Nemo innan nånting tråkigt inträffar. Många faror lurar ute i de djupa haven, och Marlin och hans nyvunne vän, den glömska Dory, stöter på både en knölval och nåt så ovanligt som tre vegetarianhajar som håller privata AA-möten i sin kamp mot lusten att äta fisk. Den stora, vita hajen heter förstås Bruce (alla män i Australien heter Bruce...), och det är han (vars röst tillhör Dame Edna), hammarhajen Anchor och revhajen Chum (Bruce Spence, gyrocyklisten från två Mad Max-filmer) som kämpar på med sina köttsliga begär och söker styrka hos varandra när suget efter fisk blir för stort. Men nu har de hållit ut i tre veckor (om man inte räknar den där lilla putsarfisken som Anchor "råkade" svälja i ett återfall...), och de försöker vara våra vänner Marlin och Dory behjälpliga i deras sökande efter Nemo.

Under tiden börjar Nemo finna sig till rätta i sin nya bostad, en tank på kanske 100 liter på kliniken nära hamnen borta i Sydney, men längtan efter pappa är givetvis stor. De flesta i akvariet är uppfödda i fångenskap och vet inget annat, men ärrade vimpelfisken Gill (en suverän Willem Dafoe) som misslyckats med flera rymningar tidigare är också en gång fångad i det vilda, och han vill inget hellre än att åter få simma fritt ute i oceanen. En flyktplan börjar ta sin form, samtidigt som Marlin och Dory hakar på ett stim (?) sköna, gamla havssköldpaddor med coola 150-åringen Crush (vars surfarslang tillhör regissören själv, Andrew Stanton) som deras tillfälliga guide via den varma undervattensströmmen som direkt tar dem till Sydneys hamn. Ska de lyckas hitta Nemo?

Filmen släpptes på VHS och DVD i USA i tisdags, och sålde otroliga åtta miljoner exemplar redan första dan, en miljon mer än förra ettan, Spider-Man. Recensionen avser denna, den amerikanska utgåvan av DVD:n, då filmen inte ens gått upp på bio här i Sverige, nånting den gör först om en vecka, den 14 november (det är sånt som uppmuntrar till piratkopiering och nerladdning via internet...). Vi som inte kan tåla oss kan alltså redan nu avnjuta denna fantastiskt vackra undervattensfilm, som flyter (ho-hum...) på bra mest hela tiden, och ibland glömmer man att det faktiskt rör sig om datoranimering och fejkade 3D-effekter. Humorn är ibland ganska "vuxen", så filmen är perfekt som familjeunderhållning om man vill se nånting tillsammans, för här finns nåt för alla smaker. Framför allt slipper man de ofta sega sångnumren, och nån överdriven sentimentalitet går inte att spåra här, nånting som annars är Disneys signum. Min 3-åring gillar filmen skarpt, men tycker förstås det är lite läskigt när det råkar uppstå blodvite i anslutning till ett AA-möte för hajar på fiskavvänjning, och det plötsligt slår slint för Bruce och han börjar jaga Marlin och Dory bland klippor, ubåt och gamla minor, bindgalen av den plötsliga och oväntade blodlukten.

Detta är den femte filmen i ordningen (efter Toy story, Toy story 2, Ett småkryps liv och Monsters, Inc) där Disney samarbetar med Pixar för framställningen av dessa datoranimerade filmer, och är fullt i klass med de bägge sistnämnda. Ja, den är förstås tekniskt än mer fulländad, till exempel så är fiskarnas rörelser i vattnet fullt naturtrogna, och man glömmer som sagt ibland att det inte är på riktigt. Med flera, roliga karaktärer och många svåra situationer våra vänner måste ta sig ur har detta blivit en alldeles fenomenalt snygg, kul och underhållande familjefilm, där tekniken förvisso tillåtits briljera, men inte på bekostnad av den artistiska framställningen, och alla figurer har fått en alldeles egen, högst personlig (mänsklig) stil, både i ansiktsuttryck och - i ännu högre grad - via rösten, som ju är så viktig när det gäller animerad film. Här har man lyckats nästan 100%-igt, och man kan bara hoppas att de ansvariga inte klantar till det med den viktiga voicecastingen här i Sverige. Det ska faktiskt bli kul att höra Mikael Persbrandt göra Gil, och Anders Jansson (Hip hipp!) som Bruce, och Ulla Skoog som Dory betraktar jag som en ren bonus för den svenska biopubliken, för Ellen DeGeneres tyckte jag var den enda som brast i personlighet, medan hennes envetna gnäll och dåliga närminne renderat henne kanske mest beröm av alla i USA.

Boka biljetter till premiären NU!