Den första schemalagda film jag fick se då jag började läsa filmvetenskap var Citizen Kane, vilken jag på flera ställen läst om som en av de bästa filmerna någonsin, den andra filmen jag fick se hade jag däremot aldrig hört talas om. I Fjol i Marienbad hette den och var regisserad av en fransman vid namn Alain Resnais. Det skulle tydligen vara en mycket speciell och svår film. Utanför biosalongen frågade en tjej på väg ut från en tidigare filmvisning för andraterminarna vad vi skulle se. Då hon fick höra att det var I Fjol i Marienbad var hennes enda kommentar: -"Stackars er."

I två timmar satt jag sedan och var kanske mer fascinerad än jag någonsin tidigare varit framför en filmduk. Den unge mannen som hela tiden förgäves försöker få den unga kvinnan att minnas deras möte året innan, de långsamma kameraåkningarna genom kurhotellets luxuösa korridorer, de ständiga upprepningarna, de frysta rörelserna, de starka känslor som bara kan anas under den polerade ytan... I mina ögon var det stor filmkonst.

Det dröjde nästan tre år innan jag till sist fick möjlighet att se Resnais mest kända film, Hiroshima, min älskade. Det dröjde tills nu då Filminstitutet har gett ut en videoserie med de största filmerna från den franska efterkrigsgenerationens största regissörer. Och jag blev inte besviken.

Filmen, som bygger på en roman av Marguerite Duras, handlar om en fransk skådespelerska som deltar i en filminspelning i det nu återuppbyggda Hiroshima och där träffar en japansk man hon spenderar en natt med. En natt efter vilken han tigger om att få träffa henne igen, till vilken hon emellertid säger bestämt nej. De är båda gifta och hennes tid i staden närmar sig sitt slut. Men han är envis och hon dras till honom allt intensivare ju mer hennes avresa närmar sig. En kärlek lika dödsdömd som staden den tar plats i var den där ödesdigra augustimorgonen 1945. Under ännu en natt tillsammans upplever de dock en närhet få förunnad och hon berättar för honom den tragiska levnadshistoria inte ens hennes man känner till.

Men lika mycket som detta är en film om komplicerad kärlek är det en film om staden Hiroshima och, på en djupare nivå, om minnet och glömskan och nödvändigheten av att gå vidare. Detta mästerligt sammanfattat redan i inledningssekvensen, där det klipps mellan bilder på de älskandes omslingrade kroppar och bilder från ett museum om atombomben, alltmedan kvinnan berättar om sitt besök på detta museum. Varvid mannen gång på gång försäkrar henne: -"Du har ingenting sett i Hiroshima."

Överhuvudtaget spelar filmen väldigt mycket på kontraster. Vit kvinna - asiatisk man, krig - kärlek, en hel stads tragedi - en enskild människas tragedi, det förflutna - framtiden. Tillsammans med Sacha Viernys förstklassiga foto och dialogens skärpa skapar det en särpräglad poesi. En poesi laddad med starka känslor.

Därför borde alla som uppskattar film som mer än bara tidsfördriv verkligen se Hiroshima, min älskade. Men det är en gammal svartvit film utan reklambudget... Så jag antar att det är för mycket begärt. Fast du som läser detta, titta på betyget vid sidan om! Det är en femma du ser där, eller hur? Hur många såna har du sett utdelade på sistone?