13-åriga Sofie har just börjat på högstadiet, blir snorfull på första festen och blir till allas åtlöje när tuffa grabbarna, med "Mouse" i spetsen, tar förnedrande kort på henne där hon ligger på golvet i utslaget tillstånd. Hennes bästisar Amanda och Emma rör inte fena för att hjälpa henne ur situationen, och den ende som protesterar, om än halvhjärtat, är Sebbe, som Sofie just lekt ketchupflaska med på ovanvåningen (se trailern...).

I takt med att bilderna på henne sprids på skolan, sprids också det förödande horryktet om henne, och även Amanda bättrar på dessa rykten med egna lögner om Sofie. Både Amanda och Emma avskärmar sig alltmer från den bespottade Sofie för att själva undgå att drabbas av samma "smitta", och Sofie är nu rätt ensam. När hon försöker freda sig från ytterligare övergrepp från Mouse och hans anhang, slutar det med klassföreståndarsamtal där den töntiga lärarinnan Åsa tycks anse att Sofie överdriver en smula, och i stället borde vara glad över uppmärksamheten från killarna, även om det naturligtvis inte är bra att Mouse tog henne på "framstjärten"...inte ens Sofies farsa Krister (Björn Kjellman), som lever ensam med Sofie, tycks fatta vad som hänt och klandrar henne själv för det inträffade. Sofie ohörd tar han tar sin kollega Åsas parti mot sin egen dotter, och ett värre svek finns väl knappt.

Och det är väl det filmen handlar om, alla som sviker när de som bäst behövs. Kompisarna, föräldrarna, lärarna...och även om det är ett i högsta grad aktuellt och brännande tema, har debutanten (som inte är nån tant...) Teresa Fabik levererat en rolig och tänkvärd historia om hur det kan gå till i våra skolor idag, med allt fler mobbingoffer som stämmer sina gamla skolor efter flera års negligens från lärare och rektorer. Och hennes film bekräftar det jag alltid sagt: ta tre tjejer, och två av dessa pratar snart skit om den tredje. Det är förvånansvärt så snabbt unga tjejer lär sig frysa ut varandra, medan killarna i stället löser sina grupperingar via våld eller hot om våld.

Nu får Fabik sagt det hon vill på ett underhållande sätt, mest tack vare oerhört lyckade debutanten Amanda Renberg (i själva verket 16 år gammal vid inspelningarna på Blackebergs gymnasium i fjor) och ett fungerande bildspråk där repliker ofta inte behövs. Blicken och karaktärernas kroppsspråk säger ofta allt. Tyvärr matchar hennes förmåga till bildskapande inte hennes manusförfattande, då vissa roller blivit så patetiska att de inte kan tas på allvar, vilket är lite synd. Budskapet riskerar att försvinna om inte alla karaktärerna är trovärdiga. Som Åsa, som närmast påminner om Prussiluskan i Pippi Långstrump, eller Krister, som är lite av en standardkliché på förtrolig, svensk mjukispappa som egentligen inte fattar ett skit. I sin iver att vara kompis med sin dotter glömmer han bort att vara förälder, och sen sviker han henne i fördömande ordalag när han är hennes sista, fasta punkt i tillvaron.

Sen kan det ju vara intressant att fundera över varför hennes bästisar reagerar som de gör. Det är nämligen lätt att glömma att Sofie faktiskt är en rätt bitchig typ innan katastrofen inträffar, och den som är den givna ledaren i kompistrion. Det är hon som är den unga kvinnan med drömmar om snygga killar, medan den osäkra Amanda fortfarande är mammas flicka, och knubbiga Emma med det dåliga självförtroendet polar med vem som helst som vill veta av henne. Nu fick de en chans att ge igen, och de tog den utan att tveka. Vad detta säger om tjejers lojalitet, vänskap och falskhet vet jag inte riktigt. Förhoppningsvis nappar många skolor på erbjudandet om rabatterade visningar i årskurserna 6-9, men ärligt talat borde denna film ingå i undervisningen, både bland elever, lärare och föräldrar.

Eftertexterna utlovar som väl är att "Inga djur eller kroppsdelar skadades under inspelningen" (för det ser onekligen otäckt ut när Sofie försöker få ut ketchupen).