Förtextsekvensen är mycket snyggt gjord och lyckas med sina antydningar väcka min nyfikenhet. Då själva filmen sedan börjar stegras nyfikenheten. Att den orakade mannen ”on the road” någonstans i mellersta USA är ute efter hämnd på den som körde ihjäl hans hustru är lätt att förstå, men vad har armprotesen han hittar i en övergiven ladugård med saken att göra?

Snart nog falnar dock intresset. Lite småspännande blir det väl förvisso då och då när Crays (mannen heter så) jakt på den bilburne seriemördaren kompliceras av mötet med Molly, en ung kvinna mördaren misslyckas med att ta död på första gången han försöker, men småspännande är också allt det blir. Intrigen är för konventionell och för osannolik för att det skulle kunna vara annorlunda. Dessutom är skådespelarna nästan genomgående mediokra. Rhona Mitra i rollen som Molly är hemskt blek - fast har väl i alla fall utvecklats något sedan jag senast såg henne mot Christopher Lambert i kultkalkonen Beowulf. Bara James ”Jesus” Caviezel i rollen som Cray gör någorlunda bra ifrån sig.

Och behöver världen verkligen fler filmer om sadistiska seriemördare? Inte för att jag vill döma ut hela genren och dess potential, men det var nu länge sedan jag såg en seriemördarfilm utan att ett lätt illamående över dess grymheter överskuggade alla positiva kvalitéer. Genren tycks drabbad av en allvarlig inflation både i antalet titlar och i sadismen. Fast här skulle man förstås med lite god vilja kunna framhålla Highwaymen som ett positivt exempel, därigenom att den inte bara använder grymhet i sina försök att sticka ut ur mängden. Mig veterligen är detta första gången på film som en seriemördare använder en bil som mordvapen. Synd bara att manusförfattarnas kreativitet inte räckte längre än så.

Jag hade svårt att tro det då jag fick veta att regissören är densamme som 1986 gjorde den grymt spännande Liftaren med Rutger Hauer och Jennifer Jason Leigh.