IMPORTFILM

Engelsmannen Alex Cox gjorde sig en karriär som regissör och skapare av en rad fräcka alster på 1980-talet, främst debuten Repo man (1984) och Sid and Nancy (1986), men dit räknar jag också den utskällda Walker (1987). Under 1987 kom även den misslyckade westernparodin Straight to hell. Läs mer om dessa här. 1991 återkom han med El patrullero, och nu jobbade han inte längre med sitt gamla filmteam, där han ofta använde sig av samma folk både bakom och framför kameran. Så gott som alla i El patrullero, eller Highway patrolman, är mexikaner, och dialogen är på spanska.

I inledningsscenen kör en polisbil över zócalon, stortorget (världens största), i gamla stan i Mexico City, ett trevligt återseende då jag bodde intill vid ett par tillfällen under december 1996 (faktum är att jag besökte världens näst största torg, Pekings Tiananmen Square, eller Himmelska Fridens Torg som det förr kallades, veckan innan). Därefter får vi följa Pedro och hans kamrat Aníbal, som snart är färdigutbildade trafikpoliser. Den viktigaste regeln i utbildningen, förstår vi, är att bilisten alltid är skyldig till brott. Skälet härtill är ju att man alltid ska kunna skriva ut en böteslapp, och/eller kunna ta emot en muta. I Mexico City är det så illa att de flesta trafikpoliser är helt övertygade om att de har så dåligt betalt för att det är meningen att de ska ta mutor (ofta via det berömda grinet, la mordida, som är menat att skrämma folk till att betala).

Pedro och Aníbal hamnar i en håla nån timme från Mexico City, och där ska de bevaka landsvägarna i trakten. Pedro låter sig dock inte mutas, och får för detta skäll av både hederliga bilförare, smugglare av småkakor och leksaker - och av chefen! Då han inte uppfyller sin kvot på bötesförelägganden och vägrar låta sig korrumperas, straffas han med att omplaceras till grisrutten, välkänd smuggelsträcka för icke registrerade gristransporter. Men Pedro ger sig inte så lätt. Senare gifter han sig med Griselda (lämpligt namn...), och därefter skaffar han sig en älskarinna, den prostituerade Maribel. Dessa nöjen blir i längden omöjliga att hålla sig med utan diverse sidoinkomster, och snart är han en rutinerad mutkolv. Efter att ha skjutits i benet av ett par fyllehundar som därefter smet sin väg, hallucinerar han och får syn på sin farsa där ute i öknen, allt medan han blöder ymnigt från ena knät. Väl hemma från sjukhuset får han veta att fadern, som aldrig gillade hans yrkesval, avlidit medan han låg och svettades ut febern på sjukhuset.

En dag blir hans kollega och gamle vän, Aníbal, överfallen och mördad av narkotikasmugglare, och Pedro känner stor skuld då han just släppt förbi bilen i fråga där han stod vid landsvägen. Han försökte komma till undsättning, men bilen startade inte, och när han väl var framme, var det redan för sent. Nu bestämmer han sig för att hämnas sin vän, och sätter hårt mot hårt, nånting som kan straffa sig i Mexiko, där regelrätta eldstrider mellan olika polisstyrkor (lokal polis, federal polis, narkotikaagenter och så vidare) inte är något ovanligt. Men detta är ingen actionfilm, ej heller nån hämnarfilm. I stället är det en ganska enkel och rättfram vardagsberättelse från den mexikanska landsbygden, där det karga bergslandskapet och den ibland dramatiska himlen fotograferats vackert, och där alla skådespelare, veteraner hemma i Mexiko men i princip okända utanför hemlandet, gör bra ifrån sig.

Det låter väl inte så upphetsande, men denna film är riktigt trevlig att beskåda. Det finns en del referenser till gamla Sam Peckinpah-filmer, som Balladen om Cable Hogue som delvis spelades in i samma trakter. Ett av produktionsbolagen bakom Highway patrolman heter faktiskt också Cable Hogue, och en av skådespelarna ska ha varit med i nån gammal film av Peckinpah som statist.

I stället för action bjuds vi på intressanta karaktärer i en vacker omgivning. Helt OK.