Den här fjärde filmen i Highlander-serien utgår mer från TV-serien med Adrian Paul än från de tre filmerna med Christopher Lambert som Connor MacLeod. I Highlander: Endgame bygger i och för sig historien på hur en odödlig från Connor MacLeods förflutna är sugen på hämnd för att Connor dödade den präst han såg som sin far. Han har bestämt sig för att ta ifrån Connor alla som han håller kära. Till sin hjälp har han en fager dam, även hon odödlig, som tidigare var gift med Duncan MacLeod men som blev sur på honom när han, efter bröllopsnatten, dödade henne för att lösgöra kraften som gör även henne odödlig. Huvuddelen av filmen är det Adrian Paul, som Duncan MacLeod, som leder historien framåt, förutom de vanliga tillbakablickarna från forna tider då Duncan och Connor kämpar med svärden.

Det märks ganska tydligt att filmen är under 1 tim 30 min lång för det känns ibland som om handlingen går för fort fram och att man inte stannar upp och gräver djupare i scenerna. Karaktärerna känns därför också väldigt schablonartade och det är tur att jag har ganska bra koll på de olika Highlander-karaktärerna. Men jag kan tänka mig att för den som, av någon anledning, väljer Highlander: Endgame som den första filmen de ser i serien kan det vara lite förvirrande eller framför allt ologiskt. Självklart föreslår jag att den som är ny i serien väljer att se den första Highlander eftersom det är den bästa av de fyra filmerna.

Om man skall se på de fyra filmerna i följd så slås man över att det inte finns särskilt mycket, förutom Christopher Lambert, som håller samman delarna. Första var spännande, den andra sci-fi märklig och den tredje hade en stil som påminde om den första men som hade på tok för mycket magi och trolleri och tappade den mytiska och äventyrliga stämningen. Och den saknade inte minst Sean Connery. Inte heller i Highlander: Endgame finns Sean med. Adrian Paul lyckas nästan bära upp filmen, men Christopher Lambert verkar mer träig än vanligt.

Sedan måste jag, avslutningsvis, säga att de avslutande grafiska effekterna med morfing och bluescreen är riktigt dåligt gjorda och förtar den lilla spänning som mödosamt hade arbetats upp.