Det finns en scen i filmens början som nästan får mig att förlora allt hopp om fortsättningen. Den unga, framgångsrika advokaten Claires (Ashley Judd) make Tom blir arresterad av FBI, och scenen är en enda stor överdrift. För det första därför att vid sidan av FBI halva San Franciscos poliskår tycks delta i arresteringen, utrustade som om de hade med en flock tungt beväpnade terrorister att göra. För det andra därför att filmmakarna här spelar på så fruktansvärt klyschiga känslor. Julen som närmar sig och Tom och Claire som är på väg att skaffa barn och är så i största allmänhet jättelyckliga att man bara blir illamående… Dessutom kan man förstås fråga sig varför arresteringen sker på en gata mitt inne i stan.

Som tur är rullar det inte på i riktigt samma stil, även om det också längre fram finns en del jag tycker känns överdrivet. Och om handlingen knappast är påfallande spännande så väcker den ändå en viss nyfikenhet. Det visar sig nämligen att Tom inte alls är den Claire trott honom vara, utan att han är en desertör från marinkåren som något tiotal år tidigare mördade oskyldiga civila i El Salvador. Det sista åtminstone om man får tro åklagaren i den militärdomstol han nu ställs inför. Claire tror givetvis inte på det. Istället beslutar hon sig för att själv företräda sin man inför domstolen, tillsammans med den gröngöling till försvarare han automatiskt tilldelats vid arresteringen. Problemet är bara att hon inte vet ett jota om hur proceduren är i en militärdomstol. Därför tar hon in en tredje person med både kunskap och erfarenhet i försvarsteamet, Charles Grimes (Morgan Freeman), vilken en gång i tiden var militärdomstolarnas stjärna men som efter problem med alkoholen numera mest har prostituerade och andra småbrottslingar som klienter. Hans expertis och kontakter visar sig behövas då bevisningen mot Tom, eller Ron som han egentligen heter, är massiv.

Freeman är som vanligt en mycket sevärd skådis, och frågan är om inte hans insats får filmen att framstå som bättre än vad den egentligen är. En del nyfikenhet väcker intrigen som sagt, men både manus och regi lämnar tyvärr en hel del att önska. Filmen är helt enkelt inte särskilt genomarbetad, och inte ens en ”oväntad vändning” mot slutet känns som om den annat än befäster medelmåttigheten. Mest därför att den inte är så oväntad alls i en tid då ”oväntade vändningar” bjuds i var och varannan thriller. Med andra ord: Vänta med High Crimes tills den kommer på TV!


Tack till SF för recensionsexemplaret!