Trodde jag valt fel film när jag såg Hide and seek i Belo Horizonte här i Brasilien nyligen. Hade jag inte redan sett denna rysare? Eller blandar jag ihop den med...ööhhh, Godsend från i fjor? Det tycks som att Robert De Niro gjort samma film en gång till, men fått betalt två gånger...hmm.

I Hide and seek mister han och nioåriga dottern Emily (Dakota Fanning) deras fru och mor, Alison (Amy Irving, som efter premiären på ex-maken Steven Spielbergs Jurassic Park 1993 kallade honom för "en dinosaurie i sängen" - och då syftade hon inte på storleken...) som begår självmord. Emily råkar se när pappa lyfter mamma ur det blodiga badkaret, och blir knäpp i huvudet. Hon hamnar på institution där Famke Jansse har en otydlig roll, men pappa David, själv psykolog (eller om det var psykiater), tycker inte att han når fram till dottern, och flyttar med henne ut på landet, upstate New York, och bosätter sig i ett gammalt kråkslott med knirrande dörrar och suspekta grannar (bland andra Robert John Burke från töntfräcka Thinner, 1996). Spelet kan börja!

Emily uppträder allt mer skumt och tar sig snart en ny vän, Charlie, som inte gillar hennes pappa nåt vidare. Framför allt gillar inte Charlie pappas nya flickvän, Elizabeth (Shue), och det händer henne strax onda ting, liksom dockor får ögonen utstuckna och ängsliga ögon allt oftare riktas mot en mystisk grotta i närheten av tomtgränsen. Vad denna konstruktion ska symbolisera vet väl bara manusförfattaren Ari Schlossberg - kanske är det hans egen hjärnas skrynkliga vrår vi i slutet får besöka? Nån bra film har detta i varje fall inte blivit, då den helt förlitar sig på gamla skräckklichéer, och inte gör det på ett fräckt, fräscht eller nyskapande sätt, utan enbart rapar upp dem på löpande band, som vilken Fredagen den 13:e som helst i (snart) dussinserien. Men dessa innehåller i varje fall en sjuhelvetes massa strupsnitt och maguppsprättningar och blod och ve och fasa.

Hide and seek är bara ve, ingen fasa. Och när jag till och med börjar gilla den där typiskt amerikanskt lillgamla skitungen Dakota Fanning måste nåt väl vara fel? Men hon är faktiskt bäst i denna soppa till "rysare" (det är bara manuset som är rysligt...), medan De Niro gör ett gott hantverk. Faktiskt gillar jag hans komedier bäst numera - se bara hans fenomenala mimik i Familjen är värre!. Man behöver inte ha ett gummiansikte som Jim Carrey, inte om man kan agera och känner komikens grunder. Och sen är jag över huvud taget rätt trött på snacket om vad som hänt med De Niro, denne forne gigant. Vadå? Han var trött på att göra krävande roller som innebar en massa förberedelser och försakelser, simple as that! Ingen begär väl att Al Pacino, Dustin Hoffman eller Sean Penn (snart aktuell i Tolken) bara ska göra seriösa roller livet genom, så varför då De Niro?