Efter tre hårda polisfilmer om snuten "Dirty" Harry Callahan på 1970-talet, fick Clint Eastwood ständigt värja sig från anklagelserna att han skulle vara fascist eller kvinnohatare - eller både och. Sen kom Hetsjakten (1977), och kritkerna visste inte riktigt vad de skulle tro.

Hetsjakten börjar med att alkoholiserade Phoenixsnuten Ben Schockley (Clintan) av sin chef Blakelock ombeds hämta ett vittne i Las Vegas och föra henne till Phoenix, Arizona. På frågan varför just han, får han svaret "Därför att du får jobbet gjort." Shockley tycker förstås det är ett skitjobb att åka till plaststaden Las Vegas och hämta ett vittne, och det blir inte bättre när han, väl i Vegas, inser att vittnet är en prostituerad kvinna, Gus Mally (Sondra Locke, som sällskapade med den gifte Clint Eastwood vid den här tiden).

Gus försöker övertyga Ben att det finns ett pris på deras huvuden, och att det även finns ett vad i Vegas om att de inte kommer att klara sig tillbaka till Phoenix helskinnade. Och det dröjer heller inte länge innan de blir beskjutna, varför de tar sin tillflykt till en nerlagd bordell. Efter ett telefonsamtal till sina chefer, blir de snart attackerade av Las Vegaspolisen i den gamla kåken, och under exakt två minuter peppras huset i småbitar medelst allehanda handeldvapen, men de lyckas ändå fly ut i ödemarken.

Och nu är jakten i full gång. Sent omsider inser Ben det Gus och alla vi andra redan förstått, att maffian är ute efter ett vittne som kan genera dem. Ben är en dumdryg småstadssnut (detta var innan Phoenix blev USA:s näst snabbast växande stad på 1980- och 90-talen) som måste ha allt skrivet på näsan av Gus, som har en universitetsexamen och är betydligt smartare än Ben. Och det är detta som inte alla fattade, att det var Clintans svar på tal att han lät kvinnan (Gus) vara den smartare i filmen, medan Ben, alltså Clint Eastwood själv, skildras som en riktigt trög hillbilly som fattar noll .

Filmen är en av Clintans bättre, med en bra story, snygga landskap, bra musik av Jerry Fielding (det var alltid han eller Lalo Schifrin som gjorde musiken till Clintans filmer på den tiden) och en skådespelarensemble som sitter perfekt ut i alla biroller, så som var brukligt på 70-talet. Gamla parhästen Pat Hingle hade varit med redan i Clintans västernfilm Häng dom högt (1968), och återvände senare i Sudden impact (1983). Sondra Locke var med i ett halvdussin av hans filmer vid den här tiden, och Bill McKinney var med i sju stycken. Även William Prince som den skurkaktige polischefen Blakelock återvände i Bronco Billy, en av Clintans mest underskattade filmer någonsin, och stunt coordinator var, som alltid, Wayne "Buddy" van Horn, som dessutom brukade agera stunt double för Clintan.

Denna film totalförbjöds av Statens Biografbyrå den 15 februari 1978, men efter att ha klippts ner med drygt tio (!) minuter, släpptes den så från 15 år veckan efter. Reglerna för censuren var (och är fortfarande, även om så ej längre sker) att klippa bort sex och våld i kombination, samt "förråande våld". Här har man alltså inte klippt bort våld på människor, vilket jag kunde förstått även om jag inte hållit med, utan de våldsamma, och ironiskt menade (vilket få fattade) skottväxlingar som innebär att vi i Sverige 1978 slapp se mordet på - ett hus…en bil…en telefonkiosk och så vidare. DVD:n är givetvis oklippt!