Sven-Bertil Taube är racerföraren Bobby Flyckt i denna klassiska, svenska kalkonrulle, signerad Torbjörn Axelman. Filmen är 35 år gammal, och lika fräsch idag som då den hade premiär, det vill säga den är rätt unken. Men väldigt underhållande!

Nere i Marseille träffar Bobby på den undersökande reportern Michelle, spelad av underbara Grynet (eg. Ann-Kristin, f. 1942) Molvig, norsk blondin och allt-i-allo inom underhållningsbranschen vid den tiden. Hon får skjuts hem till Stockholm, där han bjuder in henne till en fest anordnad av den ondskefulle direktör Stenhäll, spelad av en som vanligt överspelande, lismande Ernst-Hugo Järegård med sin alldeles egna version av uppländska (han är född i Ystad...). Stenhäll är Bobbys huvudsponsor och gode vän, men när Michelle hittas medvetslös utanför Stenhälls kåk under pågående fest, anar Bobby att inte allt står rätt till. Dessförinnan har Stenhäll stått och tjyvtittat på lite lesbiskt sex i ett sidorum.

Tydligen är Michelle Stenhäll på spåren, och Stenhäll har använt Bobby som "snöman", det vill säga han har, helt ovetande, fraktat över heroin från Marseille i sin preparerade bil, tre år innan så skedde i French connection - lagens våldsamma män. Så fort Bobby anlände till Stockholm, åkte Stenhäll ut till hans parkerade bil och skickade ut en av sina underhuggare, Hugin (en 21-årig Ulf Brunnberg) att byta det preparerade bilbatteriet, allt medan Stenhäll sitter kvar i sin Rolls Royce intill och väntar, mitt på ljusan dag. Subtilt, Axelman, mycket subtilt.

Dan efter festen följer Bobby trots allt med filantropen Stenhäll på presentutdelning på nåt barnsjukhus, varefter det bär iväg till hans hönseri (!) där vi får avnjuta en hönsslakt (höns slaktas annars på slakterier, inte på hönserier...). Stenhäll ler i mjugg och tycks vara en elak jävel. Bobbys onda aningar bekräftas efter en racerolycka ute på nån bana i Karlskoga, då han anser att bilen saboterats. Han ledsnar på Stenhäll och hotar vederbörande med en skiftnyckel, kaliber 22. Polismästare Nordström (Ingvar Kjellson) tror inte på Bobbys konspiratoriska anklagelser, så Bobby tar Michelle på en båttur ut till Saltsjöbaden, där det idkas coitus. På ett restaurangbesök hos gode vännen Klas (Håkan Serner i god form) dyker även Stenhäll och Hugin upp. Stenhäll pressar restaurangägare Klas på pengar, men när denne säger att han inga har, kontrar Stenhäll med att fråga hur han egentligen mår, varpå följande dialog utspelas:

- Mår du inte bra?...Är det avföringen som krånglar nu igen?...Men jag har ju sagt åt dig att du måste ta ditt melass.

Varpå Hugin går loss på ett par restauranggäster:

- Jävligt stilig brud du har! Riktigt kåtpiller, vad? Du ser jävligt dum ut, vet du om det egentligen? Vad? Stick härifrån!

Hugin är en stygg man. Och från festen dyker senare knarkaren Ulla (läckra Maragerata Sjödin från klassiska TV-serien Partaj) upp och ber Stenhäll om en fix. Slutet ska vi inte avslöja, men det är en oerhört dramatisk och våldsam upplösning av detta ohyggligt spännande nagelbitardrama vi bjuds på.

Regissör Axelman (f. 1932) var en av TV:s pionjärer i Sverige, och han gjorde underhållningsprogram med Lasse Åberg (som agerat set designer till denna film) och Ardy Strüwer som folk minns än idag. Hans första långfilm, Lejonsommar, kom också den 1968, men hade spelats in på Gotland kärlekssommaren 1967. Den och andra klassiker, alla återutgivna av entusiasterna på Klubb Super 8, återkommer vi till i krönikan om Axelman lite senare i höst.