När jag satt och tittade på förra veckans Bionytt med Nils-Petter och Wiklund kunde jag till min stora glädje se en lyrisk Wiklund säga något väldigt positivt om en film. Sedan, nästan en vecka senare, fick jag också se en andra kritiker nästan brista ut i tårar när han talade om samma film. Vilken, undrar ni kanske då (eller inte, eftersom ni redan vet vilken recension ni har klickat er in på, ni förstår poängen). Filmen är Hero, en film vars trailer fick mig att associera till Crouching Tiger, Hidden Dragon, och en film vars titel fick mig att undra vad det var för nonsens de nu hittat på. Efter att ha sett och hört mycket positivt om filmen var det ändå med stora förväntningar jag satte mig i biosalongen.

Handlingen utspelar sig i ett Kina århundraden före Kristi födelse. Detta Kina består av flera kungadömen som ständigt ligger i strider mot varandra. En kung har som mål att med hjälp av sin starka militär besegra alla fiender och ena kungadömena till ett land, dock hotas hans planer av tre mycket kampsportsskickliga krigare som vill se honom död.

I rollen som mannen som skyddar kungen ser vi Jet Li, som väl inte gjort några riktiga höjdarrullar sedan han anlände till Hollywood. Nu får vi höra honom snacka Hong-Kong-kinesiska, som enligt en kille i skolan är en hårdare version av den traditionella Kinesiskan (alla låter typ tuffa och kaxiga, vilket man får hålla med om när man ser filmen). Han fajtas här på ett sätt som ofta överglänser Crouching Tiger, Hidden Dragons stridsscener och med en skicklighet som skulle få självaste Neo att tappa brallorna. Anknytningarna till dessa två filmer kan främst göras med de vajrar som skådespelarna hänger i under inspelningarna för att avancerade rörelser ska kunna utföras av skådespelarna. I Matrix introducerades detta koncept för den stora massan i västvärlden och i Crouching Tiger, Hidden Dragon blev denna teknik nästan överanvänd då man verkligen såg hur skådespelarna hängde i vajrar. Det blev helt enkelt lite för mycket på sina håll. I Hero har man däremot använt sig av tekniken på ett bra sätt.

Stridsscenerna är vad den här filmen, med största sannolikhet, kommer att bli ihågkommen för. Det är dessa stridsscener som får en att verkligen njuta av våld, vilket borde vara helt fel, eftersom det är så vackert. Speciellt vacker är den scen då de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna slåss i ett underskönt landskap med gula, fallande löv. Färgerna i filmen har det pratats en hel del om, och ja, filmen är verkligen så vacker som de säger. Till och med blodet som utgjutes i denna scen blir till vacker konst – det är ju konst den här filmen är.

Sagostämningen i filmen är påtaglig och ibland kan det vara lite svårt att hänga med i vad som händer och vad som faktiskt inte händer. Se filmen så förstår ni själva vad jag menar! Vad som skulle vara den här filmens svaga punkt är att jag, som inte är nåt stort fan av sådana här typer av filmer, ibland kan tycka att det blir lite väl mycket av det goda när actionscen efter actionscen staplas upp. Visst, actionscenerna är ofta befogade men vad jag menar är att det bara blir för snyggt ibland. Det verkar inte gå att överträffa, och när man till slut känner att det inte kan bli bättre, och detta bara efter ett par inledande strider, finns det inget klimax i actionväg att söka sig till.

Dock är detta en liten nackdel, och alla som gillade exempelvis Thai Chi Master och Crouching Tiger, Hidden Dragon kommer få sitt lystmäte i den här filmen. Den bör inte missas. Speciellt inte om du vill se konst och konster på hög nivå.