Onsdagen den 27 november 2002 skulle Jimi Hendrix fyllt 60 år. Nu blev det inte så, och den här två år gamla TV-filmen försöker i viss mån förklara varför. Dock är det en extrem lågbudgetproduktion, vilket märks, och för den som redan kan sin rockhistoria är denna film rätt onödig.

Wood Harris (som hade en mindre roll i Remember the Titans senare samma år) är dock strålande som Jimi, och han är inte bara kusligt porträttlik, utan han har verkligen lyckats fånga Jimis manér, både på och utanför scen. Filmen är utformad som en dokumentär, där vi ser ett reportageteam som intervjuar Jimi sommaren 1970. Han berättar sin story, vilken vi får se i återblickar.


Pappa Al (som dog i april i år) gifte sig med blott 16-åriga Lucille när hon var gravid med Jimi, och han föddes som John (Johnnie) Allen, mitt under brinnande krig 1942, i hålan Renton, strax söder om Seattle. Hans farsa, som dog i april i år, var stridande soldat. När han kom hem efter kriget, var Jimis morsa alkoholiserad (hon dog redan 1958), och Al tog hand om honom och hans brorsa Leon, och han döpte om Johnnie Allen till James Marshall, efter den store generalen. Jimi blev fallskärmssoldat i lumpen, men bröt foten vid ett övningshopp, och fick sluta. Han började spela för sitt uppehälle, och han turnerade med kända artister som Little Richard, The Isley Brothers och King Kurtis.

Han hamnar i Harlem, New York, där han 1966 får erbjudande om att spela på Café Wha? nere i Greenwich Village, dit han flyttar. ”The Village” var vid den här tiden centrum för de ungdomar som protesterade mot Vietnamkriget, och här bodde knappt några svarta, men Jimi älskade ju Bob Dylan över allt annat, så för honom var det ett logiskt steg att lämna Harlem för The Village, även om andra tyckte han förrådde sin ras. Men hudfärg och religion betydde inget för Jimi, som hade musiken som sin religion.


Chas Chandler från The Animals hade påbörjat en managerkarriär, och han lockades av Keith Richards dåvarande flickvän, Linda Keith (lämpligt efternamn…), att gå och se Jimi spela med The Flames. Chas erbjuder Jimi på stående fot att följa med honom till swinging London och göra karriär där, vilket Jimi nappar på, på det villkoret att han får jamma med Eric Clapton, vilket han mycket riktigt gjorde, den 1/10 1966.

Vänsterhänte Jimi bildar The Jimi Hendrix Experience, och i början av 1967 släpps deras första singel, Hey Joe (av Billy Roberts). Succén är ett faktum, och LP:n som följer, Are you experienced?, är att betrakta som en av rockhistoriens bästa debutalbum. Jimi bjuds av Paul McCartney till att delta på världens första rockfestival, Monterey Pop Festival i Kalifornien i juni 1967, och han får spela, relativt okänd som han ännu var i USA, direkt efter en kanonspelning av The Who, som avlutade som sig bör, genom att Pete Townshend slår sönder sin gitarr, förstärkare och allt annat som råkar komma i vägen.

Jimi ville inte vara mycket sämre, utan droppar lite syra, och står sen och fnittrar när han ska tacka alla för att han fick komma. Hans version av The Troggs Wild thing är rockhistoria, och den avslutas med att han tänder eld på sin gitarr med lite bensin han haft med sig i en plunta. Succén är total, och i publiken sitter bland andra en begeistrad Mama Cass (som satte en kycklingmacka i halsen och dog den 27/7 1974) och Janis Joplin (som brukade säga att ”hoppas jag inte dör samma år som Jimi, för då kommer ingen att minnas mig” – hon dog 16 dar efter Jimi…).


Så fortsätter filmen med de klassiska milstolparna, som Woodstockspelningen i augusti 1969, här dock överreklamerad, då hans framträdande gick på tomgång, och var tämligen intetsägande. Inte så konstigt – festivalen, planerad för kanske 100.000 människor, drog det fyrdubbla, och det kan alla som varit på Roskildefestivalen räkna ut, att det inte blir särskilt trevligt. Regnade gjorde det, och två personer dog i en överdos (å andra sidan föddes ett barn där…). Allt försenades, och Jimi fick spela tidigt på måndag morgon, den 18 augusti. Sist av alla, och när mindre än en tiondel av den ursprungliga publiken var kvar…

Hans drogmissbruk bara ökade, och han drogs in i kontraktsstridigheter, bråk med promotorn (Billy Zane från Titanic och The Phantom), rättegång i Toronto för knarkinnehav och så vidare. Han gör sig omöjlig att samarbeta med, då ingen står ut med hans perfektionism (vid ett tillfälle bankade han skiten ur basisten Noel Redding med sin gitarr mitt under pågående konsert, bara för att han inte gillade vad han hörde…). Dessutom blev han hjärtligt trött på att höra rop på sina gamla hitlåtar på konserterna. Han hade redan lagt Voodoo child och Foxy lady bakom sig, och försökte i stället göra en mer komplex musik, med inslag av jazz och funk. Denna mottogs dock inte väl, vare sig av manager eller publik.


Efter att ha återvänt till London för en spelning på festivalen på Isle of Wight i början av september 1970, tänkte Jimi åter bosätta sig i London, och han lovade att skärpa till sig. Den 18/9 vaknar hans sambo, Monika Danneman, hemma i sin lägenhet i Notting Hill av att Jimi är uppe och spyr (han hade tagit starka sömntabletter i kombination med alkohol kvällen innan) vid 10-tiden på morgonen.

Vad som sen hände har det tvistats om, men Monika insisterade på att hon gick efter cigaretter, och när hon var tillbaka, låg Jimi livlös på golvet. Andra historier berättar att hon vaknat av att han låg och spydde i sängen, varpå han kvävdes i sina egna spyor.

När ambulansen hämtade Jimi, ska han dock ha levt fortfarande, men idioterna till ambulansförare tvingade Jimi att sitta upprätt, trots att han försökte böja sig framåt för att än en gång försöka spy upp det som höll på att kväva honom. Väl framkommen på sjukhuset dödförklarades han strax efter kl 13, efter att ha försökt rädda honom i c:a en timmes tid. Monika Danneman tog 1996 sitt liv, förmodligen för att hon betraktades som medskyldig till hans förtida bortgång. Hon var då inbegripen i en rättstvist med Jimis tjej från 60-talet.


För nybörjaren duger denna film som en lektion i Jimis liv och leverne. För oss andra finns det en uppsjö av utmärkta dokumentärer, som Monterey Pop (1968), Rainbow Bridge (1972) och Woodstock (1970) att tillgå på video, och de är bättre. Dessa innehåller dessutom originalmusiken, vilket denna film inte gör, troligen av kontraktsskäl. Låt oss därför hoppas att Oliver Stone en dag gör slag i saken och verkligen gör den där Hendrixbiografin han snackade om redan på 80-talet (med Prince i huvudrollen…som dock lär vara för gammal idag).

"Music is my religion”, sa Jimi. Och jag är hans lärjunge.