Ute i förorten regerar arbetslöse målaren Kent i radhuset han, hustrun Sara och sonen Stefan bebor. I deras Hem ljuva hem är det våldet som styr vardagen, och en dag får Sara nog och uppsöker ett kvinnohus. Hon vågar dock inte fullfölja det som var avsikten, alltså att lämna Kent för gott, utan återvänder till hemmets otrygga vrå bara för att upptäcka att Kent ligger orörlig i den soffa han så ofta somnar i. Men den här gången har han inte bara somnat ifrån kvällens TV-program. Det har hänt nåt betydligt allvarligare...

Detta är alltså uppptakten till Hem ljuva hem, där Michael Nyqvist får spela skurk för en gångs skull, och det med den äran. Men om det gör ont i kroppen att se på när han pryglar Stefan med livremmen - sitt eget kött och blod - så gör det minst lika ont i själen att se Sara så passiv inför sin sons misshandel. I mina ögon är hon medskyldig, och även om hon är livrädd för Kent, har hon alltid ett val. Och hon väljer alltså att tyst, i flera år som jag förstår, åse hur hennes son misshandlas på regelbunden basis och för småsaker. Hon ingriper aldrig mer än att högst tafatt protestera, och så den sedvanliga "trösten" på Stefans rum: "Det blir nog bättre sen." Martin Luther King sa att "det värsta är inte de dåliga människornas ondska, utan de goda människornas tystnad". Så rätt så. Vi förväntas sympatisera med Sara och de händelser som utspelar sig, men själv känner jag bara avsmak och förakt för henne, och hennes passivitet finns det ingen som helst ursäkt för. Detta tar dock manusförfattaren och regissören Dan Ying aldrig upp, vilket får betecknas som en allvarlig brist.

Det är rätt bedrövligt att Kent måste hamna i rullstol och förnedras inför fru och barn på grund av sitt handikapp innan de vågar käfta emot, samtidigt är det väl ingen som direkt tycker synd om honom. På slutet lägger Ying in en ganska väntad brasklapp där han försöker förklara Kents våldsamma natur med "det sociala arvet". Men det Kent försöker säga vid födelsedagsfesten känns rätt påklistrat och kommer alldeles för sent. Det borde i stället vävts in i historien på ett mer naturligt och logiskt sätt. Och slutet balanserar nånstans mellan det känslomässigt starka och det teatraliskt banala, en balansgång som bara delvis lyckas. Att filmen inte havererar helt beror endast på starka rollprestationer av de tre i huvudrollerna, där framför allt den 13-årige Anastasios Soulis från Den bästa sommaren (och senare i Emma och Daniel - Mötet) imponerar som Stefan.

Fotnot: filmen ingår i trippelboxen Michael Nyqvist collection.