Helvetets förgård ligger i gruvorna i Pennsylvania, 1876. Gruvarbetarna, alla utvandrade irländare, sliter i sina anletens svett för en mager lön under usla förhållanden. De bestämmer sig för att göra uppror och bildar en underjordisk (ursäkta...) terrororganisation, The Molly Maguires, döpt efter den avlidna hustrun till en känd, irländsk musiker som levde på 16- och 1700-talen. En frilla han aldrig kunde glömma (och som gett namn till hundratals irländska pubar över hela världen - och ett svenskt band med irländskt på repertoaren...).

En dag anländer främlingen James McKenna till orten, och han behandlas med vederbörlig misstänksamhet av gruvarbetarna, men accepteras så småningom när han väl börjat slava i gruvan. I själva verket heter han James McParland, och är anställd vid Pinkertons Detektivbyrå, då fortfarande tämligen okänd i USA (denna i USA famösa historia blev faktiskt deras stora genombrott). Han är alltså hemlig agent för gruvbolaget, och som sådan lever han farligt när han infiltrerar The Molly Maguires, som saboterar, spränger och mördar i hopp om bättre levnadsvillkor. De har nyligen förlorat en sex månader lång strejk, och ser detta som sin sista utväg i sin strävan efter ett anständigt liv. De var verkligen inga duvungar, och egentligen skildras de alldeles för snällt i filmen, då de lär ska ha bränt hela familjer levande i hämndaktioner.

McKenna har snart vunnit deras förtroende, och invigs i organisationen. Han tvingas även delta i deras aktioner för att inte röja sitt alias. Nånting han inte har så svårt för trots allt, för efter en veckas tungt arbete där han tjänade $9,24 återstår bara 24 cents, då han själv får betala både krut, lampolja och diverse reparationer ur egen ficka. 24 cents räcker bara till en fredagsfylla, och McKenna, själv fattig och nyanländ från Irland, hyser inga som helst sympatier med vare sig företagsledning eller polis. Tvärtom gnager samvetet honom, och frågan är om han mäktar med att förråda sina landsmän, med Jack Kehoe (Sean Connery) i spetsen. Mckenna/Mcparland spelas här av en Richard Harris (1930-2002) i sin krafts dagar, och för regin står en av mina amerikanska favoriter, Martin Ritt (1914-90), en av alla dem som svartlistades under MCarthy-eran på 1950-talet, men som kom tillbaka och gjorde filmer som Hud - vildast av dem alla (1963), Hombre (1967), Maffiabröderna (1968), Conrack (1974), Aldrig i livet (med Woody Allen i huvudrollen,1976), Norma Rae (1979) och så den sista, Stanley & Iris (1990). 

Martin Ritt leverade alltid, och bara de bästa skådespelarna, manusförfattarna, fotograferna, kompositörena  och så vidare dög. I Helvetets förgård står Henry Mancini för den finstämda och lätt romantiska musiken, medan James Wong Howe, Canton-född kinesamerikan som Oscarsnominerades inte mindre än tio gånger (1944 dubbelt upp till och med - han tävlade alltså mot sig själv!), och som vann den åtråvärda stayetten två gånger, var fotograf. Han vann för övrigt två Oscars, för John Frankenheimers kultförklarade Död man lever (1966) och för just Hud - vildast av dem alla, med Paul Newman. Som liksom Ritt fick nöja sig med en Oscarsnominering för Hud, den tredje av tio, precis som Tambi Larsen (född Johannes L. i Indien av danska föräldrar 1914), som nominerades för bästa art direction i både Hud och Helvetets förgård. Även han en gammal medarbetare till Ritt, och som dog 2001.

Lite banal och  är väl kärlekshistorien mellan McKenna och Mary (Samantha Eggar, som kom att göra en hel del skräckfilm på 1970-talet, bland annat den bisarra The brood - missfostret av David Cronenberg), och Ritt var aldrig nån hejare på action. De scener som kräver lite fart och våld är rätt valhänt utförda, och ser trista ut. Ritt var i stället en episk berättare som intresserade sig för en bra historia, annorlunda miljöer och intressanta männiksor. Sånt är man inte bortskämd med idag. I det här fallet stod gamle vännen Walter Bernstein - även han en gång svartlistad - för manuset (efter en roman av Arthur H. Lewis), liksom han gjorde till självbiografiska Aldrig i livet. De gjorde ytterligare en film ihop, nämligen Paris blues (1961) - också den med Paul Newman (som filmade med Ritt totalt sex gånger) - samt gjorde de 1976 även en dokumentär på samma tema, alltså svartlistningen, som i Aldrig i livet; Hollywood trial.