En grekisk tragedi i vilda västern-kostym kan man nog lite svulstigt kalla denna Sergio Corbuccis (1926 - 1990) om inte bästa så i vart fall mest seriösa film i genren. Somliga menar att producenten - tillika en av manusförfattarna - Albert Band och dennes stränga kontroll över projektet gjorde att Corbucci inte tilläts flippa ut som i vanliga fall med stora doser av svart humor och groteska våldsexcesser. Hemma i Svedala blev ändå våldet i Helvetescommandos för starkt för våra känsliga små censorer som totalförbjöd rullen, men den fick så småningom visas i en kortad version. Tror att min jugoslaviska copy är någotsånär oklippt, och visst finns här otäcka scener, inte minst när en kvinna bankas till döds med en sten mot huvudet, men det är ändå fjärran från det serietidningsvåld Corbucci bjöd oss på i exempelvis Django (1965).

Helvetescommandos, som enligt Corbucci ska ses som en frän attack mot Södern som inget annat än en förstockad amerikansk dröm, handlar om gamle Jonas (spelad av Joseph Cotten) som är en före detta sydstatsöverste som fått den fixa idén att fortsätta inbördeskriget på egen hand tillsammans med sina söner. Inledningsvis får vi se hur de överfaller en militärkonvoj på väg söderut med massvis av pengar. Jonas & company knäpper samtliga soldater och drar vidare med stålarna gömda i en likkista. Vår gode Corbucci hade svårt att släppa det här med kistor - vem minns inte hur Franco Nero slet och drog i en sådan i Django? Då förvarades en kulspruta i träfracken. Nå, allt strular till sig i Jonas privata lilla korståg, och i slutuppgörelsen stupar han och två av sönerna. Aj fan, nu har jag avslöjat det dramatiska slutet också. Shit happens (To shitheads, Red:s anm.)! Jag vill minnas (eller snarare inte minnas alls) hur gamle Magasin Defekt-medarbetaren Hans Sidén i GP skrev ner filmen något fruktansvärt och främst beklagade sig över segheten i Cottens långa dödskamp mot slutet. När han krypande i lera ser hela sin livsdröm gå i kras. En oerhört stark scen, om ni frågar mig. Helvetescommandos har en stor tillgång i Joseph Cotten (1905 - 1994), en gammal Hollywoodveteran som medverkat i både Orson Welles- och Alfred Hitchcock-klassiker. Förutom Cotten är filmens två kvinnliga centralgestalter också duktiga i sina roller: Maria Martin som den whiskeypimplande horan Kitty gör en ljuvlig parodi på den annars så nobelt framställda södernkvinnan, och Jeanne Moreau-lookaliken Norma Bengell gör bra ifrån sig även hon som en dam med fnaskbakgrund. Dessutom fina birollsprestationer av genreveteranerna Al Mulock (som slipprig tiggare) och Aldo Sambrell (ännu en gång som mexikansk bandit, glömmer aldrig hans ruggige Duncan från Corbuccis Navajo - en dollar per skalle (Navajo Joe, 1966). Mulock glömmer man heller aldrig om man sett Sergio Leones Den gode, den onde, den fule (The good the bad and the ugly, 1966) - det är hans väderbitna nuna som inledningsvis glor rakt på oss i den förskräckta publiken. Och i samme Leones Harmonica - en hämnare (Once upon a time in the west, 1968) är Mulock en av de tre revolermän (han som knäpper med fingrarna) som Charles Bronson puffrar ner vid tågstationen. Mulock tog visst livet av sig under den inspelningen, kastade sig ut från hotellfönstret iklädd samma slängkappa som han bar i filmen. Så kan det gå.

Ennio Morricone, under fjantpseudonymen "Leo Nichols", är på sitt vemodigaste humör vilket innebär tragiskt trumpetspel och oändligt vacker kvinnostämma som möter oss i ledmotivet. Hans musik ger självfallet filmen ytterligare ett starkt plus. Och som en av Corbuccis assistant directors noterar vi med skräckblandad förtjusning "kannibalguden" Ruggero Deodato. Helvetescommandos hade svensk premiär 1972-02-21 på Rigoletto Non-stop i vår kungliga huvudstad.