Sitter i Rio de Janeiro i Brasilien och ska recensera en argentinsk film... känns lite märkligt. Solen skiner över Copacabanas strand här utanför internetcaféet, och man önskar sig ut från detta rejält nerkylda ställe.

Överviktiga Marcia lever ett tämligen trivialt liv som biträde i en affär för sexiga underkläder. En dag kidnappas hon med milt våld av två flator ute på gatan, och de snor dessutom en bil som de tar henne till havet i eftersom hon aldrig sett det. Flatorna kallar sig Mao och Lenin, passande namn på två så militanta lebbor som dessa bägge. Mao tjatar om att få knulla med Marcia, slicka hennes fitta (ej mitt ordval, märk väl) och så vidare, och hon är väl inte helt ointresserad, men om kroppen säger ja, ja, ja, säger munnen nej, nej, nej. Marcia svarar i stället med en historia hon hört på TV om en man vars kuk blivit attackerad av pirayor när han badade i havet. Att det inte finns pirayor i havet tycks inte bekymra henne. 

De hamnar snart hos en gammal moster till Lenin, där trion installerar sig. Marcia och Mao har äntligen sex, medan Lenin och moster Blancas dotter pratar om när de sket respektive pissade på sig i skolan. Den hårda Mao uppträder som en lägervakt hos Blanca, medan Marcia springer efter henne och bara gråter. Lenin, däremot, mjuknar något i attityden när hon återupplivar gamla minnen med sin moster, och inser att hon inte bara är en trist gammal tant. Hon förvandlas till sitt riktiga ( ?) jag, den mjuka Verónica som gärna pratar om trädgårdsskötsel med moster Blanca.

Så dör Blanca och filmen, som länge balanserade på gränsen, faller nu rakt ner i pekoralets avgrund. Just förhållandet mellan Blanca och den tinande Verónica/Lenin var filmen behållning, och när den förstnämnda nu dör, finns det ingen större anledning att titta vidare. Tyckte väl regissören också, eftersom filmen slutar Helt plötsligt här...