För 17 år sen skrämde Clive Barker byxorna av oss skräckfilmsfantaster med Hellraiser, en film jag såg oklippt på laserdisc första gången vid en liten filmfestival i Malmö samma år. Redan uppföljaren, Hellbound: Hellraiser II, var klart sämre, och värre skulle det bli. Nu är vi framme vid del sex, och fotografveteranen (han lär även ha hjälpt till som regissör på Enemy of the earth 2002) Rick Bota har här gjort den första av tre videofilmer (del sju, Hellraiser: Deader, och del åtta, Hellraiser: Hellworld, gjorde han i år), en film som faktiskt överraskar positivt, även om den inte når ända fram. Enda gemensamma nämnare för samtliga filmer är förstås Doug Bradley i rollen som Pinhead, som hade lite av huvudrollen i den förra installationen, Hellrasier: Inferno (2002), men här i Hellseeker syns han och hans anhang, de ruskiga cenobiterna, alldeles för lite.

Kirsty Cotton och hennes man Trevor kraschar sin bil i en flod efter ett gräl, och Trevor tappar minnet. När han vaknar upp stämmer inte saker och ting. Dog Kirsty verkligen i den där olyckan - och var det en olycka egentligen? Han drabbas av svår huvudvärk och ständigt återkommande hallucinationer, och snart vet varken han eller vi vad som är verkligt och vad som är hans hjärnteater. Hela tiden dessa inre syner, där honom närstående personer dör en våldsam död efter att först ha torterats å det gräsligaste. Filmen berättas dock inte rätt upp och ner, utan mer i stil med Memento, där allting liksom rullas upp bakifrån. Och ju närmare sanningen Trevor kommer, ju hemskare ter den sig. Hur var det egentligen med hans äktenskap? Var de så där förbannat lyckliga som han först kommer ihåg det? Och vad var det han köpte till henne på deras femårsjubileum? En liten kub à la Rubik...?!?

Tyvärr är Dean Winters i rollen märkbart opåverkad av alla som dör i hans närhet. Han borde bli åtminstone en smula uppbragt när hans bäste vän, hans granne, chef och så vidare dyker upp, torterade och skjutna till döds. Då är filmen i stället en fröjd att skåda för att den är så snygg, liksom drömlik, och med en fabulös musik som är sådär perfekt följsam och effektiv i alla scener, liksom ljudeffekterna - vare sig det gäller spänning, action eller pur chock. För finalen är rena upprepningen av den i originalfilmen, med kedjor, krokar och allt. Ja, ni vet. Eller: det gör ni kanske inte eftersom det var 1987 den första filmen kom. Men till slut måste Trevor i alla fall betala det pris man kommit överens om, och det är ett högt pris. Fast han kanske njuter i fulla drag, vad vet vi? Han ser inte direkt bevärad ut av de där krokarna som sliter i hans kinder.

Har ni sett Angel heart (också den 1987) med Mickey Rourke och Robert De Niro förstår ni ungefär hur Hellseeker är uppbyggd, där inte bara betraktaren, utan även protagonisten hela tiden utsätts för...ska vi kalla det "små spratt"?