Slutet av andra världskriget; nazisterna har som sitt sista hopp att

vända kriget en nödlösning - Rasputin (ja, den Rasputin!) och svart

magi. De allierade stormar och hindrar ritualen, men inte riktigt i tid.

Något har hunnit slinka förbi - en demon i babyform, en demon som får namnet Hellboy. Nutid: Hellboy är en myt à la Loch Ness-odjuret och arbetar för den organisationen BPRD (Bureau of Paranormal Research and Defense), som i sitt uppdrag att försvara oss mot diverse övernaturliga hot lyckas hålla sig som en topphemlighet trots totaldemolering av offentliga platser vid sina insatser. När Rasputin plötsligt visar sig vara återuppstånden, måste BPRD med Hellboy i spetsen förhindra honom från att genomföra den tidigare försökta ritualen - att bokstavligen bringa Helvetet till jorden.

Säga vad man vill om del Toros förra serietidningsadaption, Blade 2, men frukterna av det projektet är oerhört smaskiga - del Toro hade den goda smaken att använda sig av Mike Mignola på det projektet som koncepttecknare. Nu med ett ännu tätare samarbete (Mignola är inte bara mannen bakom serien, han är dessutom filmens medproducent och dess visuella konsult) har man uppnått ett läckert resultat. del Toro är trogen Mignolas stilfulla serierutor och har med Guillermo Navarros foto fångat tonen och stämningen på ett ypperligt sätt. Det mesta är faktiskt täckt här för att vara en lyckad filmanpassning av serien; vi har stora monster, en ondskefull skurk med en dödscool hantlangare, riktigt schyssta actionscener och en lynnig, kulört och motvillig jätte till hjälte. Det här är vad Hulk kunde ha varit om man hade haft ett vettigt manus och en intressant karaktär att bygga runt.

För Hellboy är i Ron Perlmans suveräna gestaltning en oerhört sympatisk bekantskap; grinig, sarkastisk, men välvillig och röd. Han lyckas genom alla lager smink framkalla en mänsklig nerv och utan Perlman hade filmen aldrig blivit så lyckad som den nu blivit. Och Hellboy som film är i del Toros säkra regi en glad överraskning, en X-Men med psykiska besvär. Om X-Men är The Beatles, så är Hellboy The Smiths. Vid första anblick lika lättillgängliga, men med ett mindre lättsamt djup. Hellboy sällar sig direkt till storgrabbarna The Crow, Batman - Återkomsten, X-Men och X-Men 2 samt Spider-Man. Spider-Man 2, då? Pah, Hellboy är årets överlägsna serietidningsrulle. Och hittills årets actiondito.