Chilenaren Alejandro Jodorowsky fyllde 75 i lördags, och nu i mars ska han medverka i kommande Black Dahlia (ej att förväxlas med The Black Dahlia). Därefter är det väl tänkt att han - äntligen - ska göra Los hijos del Topo, uppföljaren på hans klassiska, psykedeliska western El topo från 1970. Efter denna utflippade, och högst märkliga, mexikanska westernfilm gjorde han The holy mountain 1973, och sen blev det tyst från det hållet. De uppmärksammade filmerna ovan blev knappast några kassakor, snarare hittade de med möda sin publik bland hippa college- och unversitetsungdomar i den latinska och västerländska världen. Jodorowsky, som säger att han gör film med sina huevos (ägg, "kulor"), sysselsatte sig med att skriva manus för tecknade fantasyserier.

När han, med benäget bistånd av italienska och mexikanska finansiärer, 1989 gjorde Santa sangre - Heligt blod på spanska - var det en efterlängtad comeback av många filmskribenter, medan de hippa studenterna numera var upptagna med barn och jobb. Så nån succé blev heller icke denna odyssé i en sjuk seriemördares sinne. Då filmen innehåller en hel del realistiska knivsprättarscener - hey man, det är inte för inte som ena producenten heter Claudio Argento, Darios lillebrorsa - fick filmen en helt annan publik än den åtminstone Jodorowsky tänkt sig - blodtörstiga gorehounds med ett nyväckt intresse för genrens giganter vid denna tidpunkt; Lucio Fulci, Ruggero Deodato, Umberto Lenzi och nyss nämnde Dario Argento. Italienare hela högen, så att Claudio Argento producerade var väl bara logiskt. Men nu är inte Heligt blod en vanlig slasherfilm, utan mer en "vanlig" Jodorowskyfilm. Länge bara tillgänglig på laserdisc och VHS, och klippt med någon minut (man missar dock inte mycket väsentligt), släpptes den så nyligen på DVD oklippt, och visst är den värd en titt även för en svältfödd genrefanatiker.

På zócalon ("stortorget") i centrala 23-miljonersstaden Mexico City, ett stenkast från var undertecknad bodde nyåret 1996, står ett cirkustält uppställt mitt för den gigantiska katedralen, och Circus gringo bjuder på sedvanlig show med trapetskonstnärer, dvärgar, elefanter och liknande. Kraftpaketet och karlakarlen Orgo (stormagade amerikanen Guy Stockwell [1934-2002], Deans bror) flörtar öppet med den bredhöftade Tatuerade Kvinnan, till sin vackra, svartsjuka och religiöst fanatiska hustru Conchas förtret. När hon kommer på kärleksparet in flagrante delicto, kastar hon syra på deras respektive kön vilket får hennes rasande man att prompt hugga av hennes armar med två välriktade hugg, varpå han tar sitt eget liv. Allt, medan en orkester intill lugnt spelar och sjunger Adiós mujer, para siempre ("Adjö kvinna, för alltid"). Tatuerade damens lilla dotter, mimartisten Alma ("själ"), som har ett gott öga till Orgos/Conchas åttaårige son Fenix (Adan Jodorowsky, regissörens son), far iväg tillsammans med sin mor. Fenix hamnar på lustiga huset.

Spola fram tolv år, och en vilsen, långhårig Fenix (som nu spelas av storebror Axel Jodorowsky) går på bio med en grupp ungdomar från institutionen med Downs syndrom. Väl avsläppta av personalen, förser biografvaktmästaren dem med koks och tar dem i stället till det distrikt i Mexico City som besjöngs i Acapulco Goldie av Dr. Hook and the Medicine Show 1973, la zona roja, benämnt red light district i andra delar av världen. De sleaziga nöjeskvarteren i stan, med skabbiga barer, bordeller och cantinor, och där gatuarbetarna (langare och horor) står sida vid sida med ständiga nattskift. Fenix, som nu fick smaka på friheten, flyr dan därpå till sin utanför sjukhuset väntande, armlösa mor. Kvällen innan fick vi också se den prostituerade Alma fly från en kund. När hon återvänder, mördas hennes morsa, Tatuerade damen, på det mest bestialiska vis, och vi inser snart att Concha bara hämtat sin son för att med hans hjälp hämnas gamla oförrätter. Men det stannar inte vid hämnd, utan nu ska alla kvinnor som Fenix visar intresse för dö, och hon får honom att sprätta upp dem alla, en efter en, även en enorm, kvinnlig (nåja...) fribrottare.

De blodiga knivdåden till trots har filmen mer gemensamt med gamla Luis Buñuel/Salavador Dalí-filmer än med ovan nämnda, italienska genremästare, och det osar betydligt mer Fellini än Argento om filmen, som tyvärr sackar betydligt emellanåt. Den hade vunnit på att kortas med i alla fall en kvart, kanske lite mer. Den känns väl pretentiös emellanåt...eller så är det bara jag som inte begriper symboliken. Men filmen är som en tavla som man inte behöver förstå, det räcker med att man gillar den - och jag gillar Santa sangre (som är namnet på den kyrka Concha driver i början av filmen), delvis. Som vanligt bjuds vi på ett lite udda persongalleri och rekvisita, som kvinnliga fribrottare, regnande höns och en elefantbegravning, komplett med storgråtande clowner och parad à la New Orleans.