En lärare i en småstad någonstans i Sverige, en lätt alkoholiserad drömmare och fortfarande vid över fyrtio års ålder oskuld. Det är Torsten (Tomas von Brömsen) i ett nötskal. Torsten som trånar efter vackra, ensamstående mamman Vivianne (Anna Wallander), kassörska i livsmedelsbutiken han handlar i och älskarinna åt den något störde MC-polisen Glenn (Mikael Persbrandt). Med delikat handskrift skriver han anonyma brev till henne om den stora kärleken och själarnas gemenskap, medan i hans dagdrömmar blicken hela tiden glider ner mot hennes urringning och de stora orden snart övergår i heta omfamningar.

Och nu ska han för första gången få träffa sin älskade på tu man hand. Tidigare har de knappt ens pratat med varandra. Viviannes son går nämligen i Torstens klass och det är dags för kvartsamtal. Med tanke på hur nervös han är och med tanke på hans alkoholproblem inser man emellertid att detta inte kan bli annat än rejält pinsamt. Hela första väntar man därför hjälplöst på det oundvikliga. Men man har ingen aning om exakt hur pinsamt regissör Magnusson kan få till det förrän man tvingas genomlida det. Vi snackar nämligen en av de pinsammaste scenerna i filmhistorien. Det är vare sig roligt pinsamt eller känsloladdat pinsamt, bara pinsamt.

Direkt efteråt infinner sig ändå hoppet om att filmen nu ska bli mer njutbar, sänka tonläget några nivåer och visa upp en riktig handling. Tyvärr infrias inte förhoppningarna. Ett halvfärdigt thriller-element kommer in i handlingen utan att tillföra någon egentlig spänning och karaktärernas öden bryr jag mig allt mindre om. Endast Vivianne känns någorlunda trovärdig. Tomas von Brömsen och Mikael Persbrandt må vara hur duktiga skådespelare som helst. Här räcker det ändå inte. Deras karaktärer, särskilt Torsten, är allt för överdrivna.

Men jag hade verkligen velat tycka om ”Hela härligheten”. Oskulder på över fyrtio hör ju inte direkt till de vanligaste karaktärerna på film (de är förstås inte är särskilt vanliga i verkligheten heller) och den svenska småstaden som bakgrundsmiljö är nästan lika sällsynt den. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes en enda svensk film förutom likaså videoaktuella "Fucking Åmål" som utspelar sig i småstadsmiljö. Antingen är det Stockholm eller så renodlad landsbygd som gäller. Just småstadsskildringen är annars det filmen faktiskt lyckas någorlunda med. Mycket tack vare Ian Wilsons utmärkta foto. (Han har tidigare filmat bl a "The Crying Game" och "Emma".)

Den lilla namnlösa staden befinner sig någonstans i gränslandet mellan folkhemsidyll och "Twin Peaks". Här finns en utpräglad vardagsrealism kryddad med några nypor drömmar, både mörka och ljusa. Den ständigt regnvåta asfalten, de gamla skäggiga gubbarna, ån precis utanför staden som ibland trafikeras av mindre lastbåtar... Det finns poesi i det.

Fast i övrigt är det alltså ingen särskilt lyckad film. En film med allt för många dåligt förvaltade idéer och allt för lite känsla. En slags överhettad och cynisk vuxenversion av High School-klassikern "Some Kind of Wonderful".