Hedwig är en transsexuell rocksångerska som turnerar genom USA hack i häl på topplistsettan Tommy Gnosis, vilken hon anklagar för att ha stulit låtar från henne. Medan han spelar på de stora arenorna spelar hon på små restauranger i närheten där publiken inte alltid är så uppskattande. Samtidigt gör hennes manager allt vad hon kan för att få till stånd ett medgivande från Gnosis, men ju längre tiden går utan några tecken på framgång, desto lättretligare blir Hedwig.

I återblickar får vi samtidigt följa Hedwigs liv alltifrån barndomen i Östberlin, då hennes namn var Hansel. Där uppfostras han av en mor som själv valt att bo i öst men som ändå tillåter sonen att lyssna på radiosändningarna från väst med deras rock’n’roll. I en fantastisk scen förförs han några år senare av en amerikansk soldat, med hjälp av amerikanska gelébjörnar som är mycket godare än de östtyska gelébjörnarna, varefter denne vill ta honom med sig tillbaks till USA. (Fråga inte mig vad en amerikansk soldat gör i det kalla krigets Östberlin…) För att soldaten ska kunna ta honom med sig krävs dock att de gifter sig, och för att de ska kunna gifta sig måste Hansel förvandlas till kvinna; till Hedwig. Men dessvärre blir inte operationen helt lyckad, utan en tum av manligheten blir kvar. Och livet i USA motsvarar inte heller förväntningarna. Inte förrän hon startar sitt första band tillsammans med fyra koreanska officersfruar och träffar den blivande Tommy Gnosis ljusnar det för henne.

Det är en riktigt underhållande historia man serveras, om än inte utan sina brister. Fast dessa är lätt att ha överseende med, för framförallt är Hedwig and the Angry Inch ändå en film man ser för att den är förbannat rolig, för att den är visuellt kreativ och för att den innehåller massor av oväntat bra rock, framförd med smittsam energi. Mot slutet blir den dessutom ganska romantisk, på ett lite lagom skruvat sätt. Så om inte konceptet med en transsexuell rocksångerska stör dig allt för mycket måste du absolut hyra Hedwig redan idag!

Lite påminner den faktiskt om Moulin Rouge. Ett fyrverkeri av såväl visuella som musikaliska intryck. En respektlös blandning av både det ena och det andra.

Varför har vi inte fått chansen att se detta på bio?