IMPORTFILM

Någon har kallat Head för ” A hard day’s night on acid”. För den som inte vet, är den senare (A hard day’s night, 1964) en gammal Beatlesfilm av Richard Lester, flummig men rolig, fylld med typisk Fab Four-humor som den är. Head var amerikanska The Monkees svar på denna - och andra - filmer av och med The Beatles, som till exempel Help! (1965), Yellow submarine (1968) och - kanske framför allt - Magical Mystery Tour (1967).

The Monkees har ofta felaktigt utpekats som en dålig, amerikansk variant av The Beatles, men sanningen var den, att The Monkees var en TV-serie, och aldrig menat som ett ”riktigt” popband (det var andra som skrev deras låtar på beställning), även om de turnerade en del, bl.a. med Jimi Hendrix, vilket inte var så lyckat för någondera (Mike Nesmith skulle år 2000 för övrigt medverka i en cameo i TV-filmen om Jimi Hendrix).

Nej, The Monkees var amerikansk TV: s försök att haka på den engelska poptrenden, och faktum är att de fick till några klassiker som tål att lyssna på än idag, som ”Last train to Clarksville” och ”I’m a believer”. Men det är för den småroliga TV-serien man bäst minns dem. Jag tror aldrig den gick på TV reguljärt i Sverige, men vet ej säkert. Däremot har jag sett snuttar av den i diverse dokumentärer och filmer genom åren. I USA varade succén bara i halvannat år, och när Head hade sin försenade premiär den 6 november, hade TV-serien redan lagts ner.

Bob Rafelson (som fyller 70 den 21 februari) var en av flera regissörer till TV-serien, och med Head kom han att debutera som långfilmsregissör 1968. Han och polaren Jack Nicholson, då ännu okänd, slog sina kloka (?) hjärnor ihop, och tillbringade en helg på ett turistmotell i Kalifornien, kastande idéer mellan sig och rummets fyra väggar. Med tanke på filmens utseende, rökte de nog en hel del jazztobak, och de tog sig nog ett och annat syra-frimärke också emellanåt, för filmen är ett potpurri av färger, åsikter, musik, människor…kändisar som boxaren Sonny Liston och Dennis Hopper (polare till herrar Rafelson/Nicholson) passerar revy i en till synes oändlig ström av bilder och syn-/ljudintryck.

Filmen växlar från en skyttegrav i andra världskriget, där Mike Nesmith (som jobbar som musikvideoproducent idag) plötsligt tacklas av en American football-spelare, via konsertscenen i Salt Lake City, till en öken nånstans, där en törstig Micky Dolenz bråkar med en Coca-Colamaskin som givetvis strejkar. Och vem susar förbi som svartklädd shejk till häst, om inte allas vår William Bagdad, känd från fyra filmer av Ted V. Mikels…?!?

Halvvägs in i filmen dammsugs gamle filmstjärnan och ursprungliga ”hunken”, Victor Mature, på sina mjäll, vilka till åtminstone fyra delar består av The Monkees. Lite senare står gamle rockrebellen Frank Zappa och diskuterar The Monkees storhet med Davy Jones, med en ståtlig, talande tjur mellan sig. Och så där håller det på. Låter det roligt? Det är det inte – mer än i ett fåtal scener, som bäst kan beskrivas som situationer.

Det finns inget flyt, inget sammanhang i filmen. I stilen påminner den om Monty Pythons kommande eskapader, men dessa hade alltid en kontinuitet, i TV-serien såväl som i sina filmer. Head är dessutom i det närmaste totalt i avsaknad av denna eminenta TV-series intelligenta och intellektuella humor. Den når dem inte till knäna, ens. Mycket riktigt floppade filmen totalt (den lär ha dragit in blott $16.111…), och den ursprungliga versionen på 110 minuter klipptes raskt ner till 86, den version jag sett. Det är mer än tillräckligt…

Bob och Jack skulle dock snart få revansch. Dennis Hopper slängde in sin polare Jack i en biroll som alkoholiserad advokat i hans epos, världens bästa roadmovie någonsin, Easy rider (1969), och Jack fick sitt kommersiella (och konstnärliga) genombrott, efter mer än 10 år i branschen. And the rest is, as they say, history. Året därpå regisserade Bob Jack i succén Five easy pieces, och Bob har hittills regisserat Jack i ytterligare fem filmer, senast i Blood and wine (1997).