Som skräckfan är det sällan man får avnjuta så förstklassigt skådespeleri som i Häxorna i Eastwick. Visserligen är filmen inte ren skräck, men den rör sig i genrens utkanter.

Häxorna i Eastwick är den lyckade filmatiseringen av John Updikes roman med samma namn. Tre ensamstående kvinnor i den lilla staden Eastwick i New England suktar efter en riktig man. Jane (Susan Sarandon - f.ö. syster till Chris Sarandon från Skräcknatten) är en förtryckt musiklärarinna, Alexandra (Cher) en inspirationslös skulptör och Sukie (Michelle Pfeiffer) är den lokala tidningsreportern som lider av nyhetstorka. När den excentriske Daryl Van Horne, som spelas av Jack Nicholson, flyttar till ortens utkanter går deras dröm i uppfyllelse. Och deras tillvaro förändras drastiskt.

När kvinnorna en efter en blir förförda av charmtrollet Van Horne blir det för mycket för den inskränkta ortsbefolkningen. Särskilt aktiv är Felicia Alden (Veronica Cartwright, som vi minns från Alien) som misstänker att Van Horne är djävulen själv.

Enligt den australiensiske regissören och skaparen av Mad Max-filmerna, George Miller, var inspelningen ett helvete. Framförallt var det den kvinnliga huvudrollstrion som uppträdde divaktigt och struligt och Miller, som då saknade Hollywoodrutin, svor att aldrig göra film igen.

Trots produktionsproblemen är Häxorna i Eastwick nästintill lysande filmunderhållning. Nicholson är fenomenal och har stor uppvisning i samtliga scener han dyker upp i. Rollen som Van Horne är klart skräddarsydd (kan jämföras med Pacinos i Djävulens advokat) för Jack som fått "öppet mål" för att prata sporttermer. Men som han glänser! Bara rollen i Gökboet överträffar den här.

Sarandon-Cher-Pfeiffer gör habila insatser i skuggan av Nicholson. Icke att förglömma är Veronica Cartwright som verkligen ger hysteri en ny dimension. Dessutom medverkar bjässen (på höjden) Carel Struycken från Familjen Addams och TV-serien Twin Peaks. I övrigt är filmen en topproduktion med toppar i den underbara och Oscarnominerade musiken av John Williams, fotot av ungraren Vilmos Zsigmond, effekterna av mästaren Rob Bottin och den episka regin av Miller. Rent rysning och nagelbitarmässigt ska man inte ha några större förväntningar. Den här filmen handlar om Jack Nicholson.