Här har vi ännu en film med Colin Farrell i huvudrollen. Han spelar stabslöjtnanten Thomas Hart som i december 1944 tillfångatas av tyskarna under deras förberedelser inför Ardenneroffensiven, Nazi-Tysklands sista desperata försök att vända krigslyckan på västfronten. Med tåg förs han och kanske något hundratal andra krigsfångar till ett läger utanför Augsburg där vi möter vi överste McNamara, spelad av Bruce Willis. Det är han som leder de amerikanska fångarna, och han framstår omedelbart som en sympatisk man. Inför lägerkommendanten protesterar han mot dennes omänskliga behandling av de ryska fångarna och förklarar att i USA gör man minsann ingen åtskillnad mellan människor och människor på detta sätt.

Fast den misstanke som då uppstår om att filmen skulle vara en av dessa filmer fulla av USA-patriotiska klyschor visar sig snart obefogad. Till krigsfånglägret kommer nämligen två svarta piloter som genast blir utfrusna av en stor del av de andra fångarna bara för sin hudfärgs skull. Varvid lägerkommendanten inte är sen att för McNamara påpeka hur dennes tidigare påstående om amerikaners människosyn överbevisats, och plötsligt framstår nazisten som bättre än det stora flertalet av amerikanerna. Särskilt som han visar sig vara en sofistikerad man, utbildad vid Yale och med en samling förbjuden ”negerjazz” till sin grammofon. Helt klart en intressant och tankeväckande, för vissa säkert mycket provocerande vändning.

Tyvärr är resten av filmen inte lika intressant. För att grovt sammanfatta ett ganska komplicerat skeende blir en av de svarta piloterna dödad, varpå det rasistiska underbefäl som orsakade detta i sin tur blir mördad. Den andre svarte piloten antas givetvis ligga bakom och tyskarna vill skjuta honom direkt, men McNamara träder då emellan. Han lyckas övertala kommendanten att låta mannen dömas av en krigsrätt, och vips har fånglägerfilmen förvandlats till ett rättegångsdrama där Hart, som innan kriget läste juridik, utses till den svarte pilotens ombud. Två i en alltså, ungefär som ett Kinderägg minus överraskningen.

Inte för att jag vill påstå att intrigutvecklingen är påfallande förutsägbar, men trots greppet att låta amerikanerna framstå som värre rasister än tyskarna och trots att man sammanfört två i vanliga fall helt väsenskilda genrer känns Hart’s War på det hela taget fruktansvärt konventionell. Särskilt så mot slutet, vilket är allt för patetiskt för min smak och definitivt avgör betyget till förmån för tvåan. Fast direkt dålig kan man knappast säga att filmen är, bara överflödig.


Tack till SF för recensionsexemplaret!