Harrys döttrar vill vara en känslostark film om rädsla, sorg och saknad. Det är teman som de flesta kan identifiera sig med. För att ledsaga sin berätttelse har Richard Hobert valt musik av Zbigniew Preisner, en kompositör som i många år samarbetade med den polske regissören Krzysztof Kieslowski. När Kieslowski dog 1996 skrev Preisner musik till hans minne – Requiem for my friend. Det är den musiken som Hobert valt, men den som händelsevis tror att Harrys döttrar ställer existensiella frågor i Kieslowskis anda lär bli besviken. Hobert har något annat i skallen; i Requiem for my friend finns en vacker sopranstämma som både är vemodig och spöklik. Det är den spöklika stämningen Hobert vill åt för sin historia. Det är emellertid ingen enkel spökhistoria han vill berätta. I stället ger han sig ut i de freudianska träskmarkerna för att berätta om hjärnspöken och om hur minnen från barndomen återkommer och påverkar de båda flickorna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms); flickornas mamma blev sinnessjuk och tog sitt liv när Ninni var tre år.

När Harrys döttrar börjar är både Marie och Ninni gravida. Tillsammans med sina män Erik (Jörgen Langhelle) och Jonas (Peter Gardiner) far de ut till pappa Harry (Iwar Wiklander) för att fira hans 67-årsdag. Marie är favoritdottern och Harry döljer inte att han gläds mer åt hennes graviditet än Ninnis. Efter lunchen blir Marie orolig för att barnet inte rört sig på flera timmar och båda paren bestämmer sig för att åka till sjukhuset för ultraljudsundersökning. Det visar sig att Maries oro är obefogad. Däremot saknar Ninnis barn liv och i ett slag förändras allt. Ninni finner sig plötsligt övergiven; varken fadern eller Marie kan dela hennes sorg. Systrarnas relation förändras ännu mer när hon börjar intressera sig för Maries barn och vill hjälpa till med att sköta det, vilket möts av misstänksamhet från Maries sida. Det är nu hjärnspökena träder fram och gradvis ökar spänningen mellan systrarna. Till slut är det svårt att säga vad som är verklighet och vad som är någon form av besatthet hos systrarna. Och i bakgrunden finns hela tiden moderns självmord. Nyckeln till alltihop finns i det förflutna, i flickornas barndom och självmordet. Ninnis missfall blir den omstörtande händelse som river upp alla känslor och spänningar som finns och får dem att komma upp till ytan.

Richard Hobert låter det förflutna vara grunden som hela berättelsen vilar på, men får aldrig någon riktig struktur på sitt berättande. Han verkar inte riktigt veta vad för slags film Harrys döttrar ska vara, trots att den bygger på eget manus. Filmen börjar som ett familjedrama, men går plötsligt över till att bli en psykologisk thriller. Av någon anledning försöker han göra Ninnis möten med Marie extra hotfulla genom att kasta in bilder på modern precis innan de möts (som om Ninni var modern). I de fallen känns det som om Hobert hämtar sin inspiration från någon gammal saggig rysare och effekten blir direkt löjlig; varför låta Marie rusa iväg med barnvagn genom skogen som om hon mött en yxmördare, när Ninni oannonserat dyker upp utanför Harrys stuga? Däremot faller Amanda Ooms aldrig för frestelsen att låta sin karaktär bli en hotfull hysterika och det hedrar henne. Richard Hobert vill i alla fall att vi ska uppfatta henne som hotfull. Därför låter han Ninnis intresse för barnet gå över till något mer och hon börjar även ta på sig Maries kläder. Här ger jag upp mina försök att förstå vad Richard Hobert vill med sin film. Längtan efter ett barn är en sak, men att försöka ta över någons identitet känns bara absurt. Det visar sig också att han inte lyckas sy ihop sin berättelse. Lösningen blir ett brev från Ninni som övergår till en lång monolog av Marie där allt är tänkt att förklaras. Det är aldrig bra med sådana berättartekniska lösningar för en film och Harrys döttrar är inte heller någon bra film.