Tredje terminen för Harry och hans bundsförvanter Ron och Hermione vid trolleriskolan Hogwarts. Som vanligt har det skett ett antal make-overs, däribland hela tre nya professorer – en sprallig hippie-spådomstant vid namn Sybil Trelawney, jätten Hagrid som blivit befordrad och traditionen till ära en ny svartmagiprofessor vid namn R.J. Lupin. På dörren till Gryffindors salar hänger Dawn French och gör sig lustig och sist men inte minst har ju gamle Dumbledore (Richard Harris) gått och dött och lämnat plats för tio år yngre Michael Gambon att sätta på sig det vita skägget.

Men det är enbart petitesser. I tredje filmen har Chris Columbus lämnat plats för mexikanen Alfonso Cuarón (Din morsa också!) att ta hand om regin. Resultatet är ett Hogwarts som till synes ligger närmare Mordor än Ipswich. Terrängen kring det stora slottet har bytts från den Disney-plastiga golfklubben till något mer nya zeeländskt och det skiner ganska snabbt igenom att Peter Jacksons Tolkien-trilogi har utgjort såväl inspiration som ett hot. Tredje Harry Potter-filmen bjuder på mer nattliga eskapader, morrande skogsdjur och skyfall än tidigare. Är det Harrys begynnande pubertet som väcker sådan frustration?

Inledningsvis är scenariot som det brukar – Harry retar sig än en gång på sina svärföräldrar (och blåser upp sin faster till en väderballong á la Pink Floyds rosa gris) innan han beger sig iväg till upprop. Över hela magiker-England efterlyses den farliga Sirius Black som har rymt från fängelset Azkaban. Samme man som ledde ondskefulle Lord Voldemort till Harrys föräldrar och därmed ändade deras liv. Redan på tåget till Hogwarts blir Harry medveten om allvaret när Azkabans vakter, de s k dementorerna, stannar tåget och genomsöker det. Fönstrena och samtliga närvarandes blod fryser till is medan de svarta ryttar-liknande varelserna går ombord. När en dementor slår upp dörren till Harrys kupé intresserar den sig särskilt för vår unge hjälte och börjar ge honom en själsutsugande kyss. Harry klarar sig med nöd och näppe utan att förstå varför just han blev attackerad. Vid ankomsten till skolan meddelar dock Dumbledore att dementorerna kommer patrullera skolans område ifall Sirius Black skulle försöka ta sig dit och jaga efter Harry. Ånyo är alltså hans liv i fara och största tilliten får han sätta till sig själv och sina vänner.

Jag välkomnar Cuarón som Potter-regissör med öppna armar. Chris Columbus är en kompetent äventyrsskapare (med manusen till Gremlins och Goonies som kanske största meriter), men har en tendens att göra ungdomsskildringarna alltför söta (fotnot för att han fortfarande är producent). Även om de första två Potter-filmerna har sina dystra och för de mindre åskådarna läskiga stunder, så tillför Cuarón bredare symbolik till äventyret. Inte bara pubertetsångesten, som stundtals är lite skojigt latent (typ vad gör Harry under täcket) men också genomsyrar mycket av Harrys rädslor för att växa upp och förändras. Många faktorer i tredje Potter-filmen handlar om just fysisk förändring och tidens gilla gång. Det åligger även en stiligt subtil metafor i vuxnas fördomsfulla inställning till sina barns lärare mot slutet av filmen, som må skina igenom även till de yngsta i publiken.

I övrigt håller Potter på att förankra sig som de brittiska öarnas hjälte nummer ett, även om filmerna produceras på andra sidan Atlanten. Något som kanske kan leda till James Bonds välbehövliga insomnande. Det märks kanske framför allt i vilket skådespelargarde som verkar tråna efter professorsutnämningar och dylikt i Rowlings universum. Mitt i en av filmernas mer klimaktiska scener, inser jag att mitt adrenalin brusar upp mer av det faktum att det är David Thewlis, Alan Rickman och Gary Oldman som står i samma rum än att Harry svävar i livsfara. Men där nånstans inser jag även hur starkt mitt intresse för Potter är. Han må vara en av de mer föredömliga filmhjältarna någonsin, men eftersom filmerna närmast repriserar varann i upplägget blir det en och annan gäspning. Förhoppningsvis har Cuaróns handpåläggning lett den unge magikern åt mer stilfull goth-estetik inför framtida äventyr och att hans identitet blir mer sargad i själen. Precis som när man växer upp i verkligheten.