"Den sommaren lärde jag mig vårda mina genitalier”, säger Antoine när han erinrar sig själv som tolvåring springande längs stranden i för obekväma kortbyxor. Det var den sommaren han gick och klippte sig hos fru Schaeffer, en inte alltför avlägsen filmisk släkting till tobakskvinnan i Federico Fellinis Amarcord. Hon blev för alltid Antoines första sexuella avtryck – en hårtvätt med hennes barm nära till kinden, ett nästan blottat bröst och därmed en förstummad övertygelse om att en hårfrisörska skulle bli hans framtida hustru. Jean Rochefort spelar Antoine som vuxen. En stillsam man som inte gör mycket annat än sitter och betraktar livets långsamma undanflykt och minns tillbaks på det som betytt mest för honom. Nämligen lusten till kvinnan och framför allt Mathilde (Anna Galiena) som sedermera blev den hårfrisörska han gifte sig med.

Patrice Lecontes nostalgiska kärleksdrama är nästan obehagligt silkeslent i sitt bildspråk. Tidigare hade jag enbart sett hans senaste spelfilm Intima främlingar som kom för drygt ett år sedan, men den hade också samma mjuka ton i kameraarbetet och miljövalet. Undrar dock om inte Hårfrisörskans make är ännu mer avslappnad. Leconte är briljant på att leka med sina karaktärers fysik och rörelser – ungefär som Kar Wai Wong, men med betydligt mer naturliga och lugnare färgskalor. Som när han i inledningen följer ett par frisörkunder till dörren och, efter att Mathilde stängt den, låter kameran långsamt retirera inåt igen. Oerhört taktfullt och helt i linje med den sävlige Antoines vakande blick. Hårfrisörskans make är en film om betraktande. Och egentligen en ganska vulgär film i det hänseendet, om man rycker bort Lecontes mjukhetsfilter. Antoine är den vuxna pojken som har gått förlorad i det ungdomliga begärets oskuldsfullhet. Ännu många år efter fru Schaeffers närhet fetischerar han enbart en viss typ av kvinna – specifikt en hårfrisörska och i synnerhet någon storbystad som kan smeka honom enbart med sin centimeternära intimitet. När han efter många år finner sitt begär besvarat hos den timida Mathilde, som långt efter fru Schaeffers död övertagit samma salong, gifter de sig illa kvickt och han kan därefter spendera resten av sin tid iakttagande henne medan hon utövar sitt yrke. Betraktandet leder i vissa fall ända fram till rent sexuella akter, trots kunders närvaro.

I andra halvan av filmen uppstår dock viss stiltje i Lecontes berättande. Problemet kan bero av att kemin mellan Rochefort och den avsevärt yngre Galiena känns något påklistrad, eller att jag känner mig trött på hennes arketyp – en okritisk och bildskön madonna som behagar sin man utan till synes egna begär, eller rätt och slätt att Antoines behagfulla åskådande blir alltför enahanda i längden. Jag börjar grubbla över om allt enbart är en fantasi från hans sida, vilket vore en förklaring med ett visst uns av logik i sig. Jag antar dock efterhand att Leconte inte vill göra en historia om en äldre mans galenskap, utan snarare om hans förlorade ungdom som ständigt speglar sig i begäret över sin fetisch. Trots att Hårfrisörskans make är pittoresk så det stänker om det, blir berättelsen tyvärr alltför intetsägande. Tomheten i Antoines kärlek till Mathilde, som enbart bygger på en skönhetens idolisering, kväser sorgligt nog det filmiskt sköna som Leconte inte verkar förmögen att misslyckas med. För en vacker Leconte-film med mer djup rekommenderar jag hellre ovannämnda Intima främlingar.