Innan informationsålderns intåg var alla föräldrars mardrömscenario att deras döttrar skulle bli överfallna av fula gubbar som lurade i mörka skogspartier, och trots att denna hotbild må kvarstå finns det nuförtiden betydligt mer raffinerade sätt att snärja unga flickor. Till synes oskyldiga samtal på något av internets otaliga chattrum är ett sådant. Just i denna presumtivt hotfulla situation tar Hard candy sin början, och så snart frågan "skall vi ses" både ställts och besvarats med ett "jag trodde aldrig du skulle fråga" tror man sig ana i vilken riktning filmen skall fortlöpa. Den 14-åriga Hayley och den 32-åriga Jeff möts upp på ett mindre café där de äter muffins och talar om litteratur. Hayley utmärker sig snart som begåvad, och nästan osannolikt mogen för sin ringa ålder. Dialogen fylls inom kort av sexuella undertoner, främst levererade av den charmiga, nästan androgyna Hayley. Den obehagliga stämningen tätnar då Jeff bjuder in Hayley till sin lägenhet med löfte om en bootleg-mp3:a med hennes favoritband. Mest uppseendeväckande är att den unga flickan, trots visitens uppenbara syfte, inte tycks avskräckt. Även då det framkommit att Jeff är flickfotograf fortsätter hon styra situationen, blandar vodka-drinkar och imponeras av de utmanande porträtten som pryder väggarna. Inom kort börjar Hayley plocka av sig sina kläder och dansa i Jeffs soffa, men just som man tror att det ofrånkomliga skall inträffa ramlar Jeff ihop på marken, lamslagen av innehållet i sin drink. När han vaknar upp befinner han sig fastspänd i en stol, med en sammanbiten Hayley framför sig.

Från och med nu är det inte längre den 32-åriga, världsvana fotografen som är hotet, det är den metodiska, ogenomträngliga, på gränsen till psykopatiska Hayley som helt tar över denna roll. Snart blir det svårt att avgöra var man ska lägga sina sympatier, och när situationen eskalerar i den mest underbart kompromisslösa rättsskipning jag någonsin skådat på film behöver man garanterat någon att hålla i handen. Ellen Page (Hayley) och Patrick Wilson (Jeff) är båda två fantastiska i sina rollporträtt, och tur är väl det då de i princip bär hela filmen på sina axlar. Trots att dessa två skådespelare i stort sett figurerar ensamma mot varandra i varje scen blir det aldrig enformigt att beskåda. Snarare är Hard candy en fröjd för ögat, lägenhetens minimalistiska interiör och bleka ljussättning utgör en perfekt fond för de händelser som tar plats i den. Som i många fall där teman som pedofili, skuld och botgöring avhandlas finner man sällan en lösning, snarare reduceras problematiken till rekvisita, något att bygga en berättelse kring och sedan lämna därhän. Provocerande påstås filmen vara i pressmaterialet, och visst, här finns scener du omedelbart ångrar att du såg, men varken upplösningen eller vägen dit känns särskilt tillspetsad eller nydanande. Jag vet inte vilken målgrupp Hard candy riktar sig till; oroliga tonårsföräldrar som behöver terapi, blivande pedofiler som behöver avskräckas, unga flickor som behöver lära sig självförsvar eller kanske helt enkelt gemene man, i behov av ett nervkittlande kammarspel. Då det är svårt att avgöra ifall Hard candy har någon egentlig substans annat än som underlag för mängder av framtida C-uppsatser i genusvetenskap, landar min gissning på det sistnämnda. Och som sådant fungerar den utmärkt.