Nästan lika klasisk som collegefilmen är väl den amerikanska summer camp-filmen. Är det inte ett gäng kärlekskranka, tonåriga ledare för småbarn som växer med uppgiften och utvecklas till vuxna individer på ett par veckors läger, så är det ett gäng kärlekskranka, tonåriga ledare som har oturen att stöta på nån typ i hockeymask som skär huvudet av dem enligt löpande bandprincipen. Denna film hör till den förra kategorin.

Manusförfattaren till kultfilmen bland collegefilmer, svarta Häxor, läxor och dödliga lektioner (originaltiteln låter bättre: Heathers), 1988, och som tyvärr också skrev manus till Hudson Hawk, har här levererat ännu en drift med de typiska tonårskomedier vi matats med i alla år. Här har han inte bara stått för författarskapet, utan även begått regidebut i och med denna halvhyfsade film, där flera av de unga skådespelarna lyfter den över normal, låg standard. För manuset är inte lika vasst som till Heathers. Waters har blivit 15 år äldre (han är runt de 40), och humorn börjar blir gubbsjuk. Mycket av filmen kretsar kring sex (förstås), och humorn är betydligt grövre än man minns från filmer som Klantskallarna (1979), I de lugnaste vatten (1980) och till och med Porky's (1983, remake på gång från Howard Stern!!!).

Dominique Swain, som var så bra som välsituerad, upp över öronen förälskad oskuld (men inte så länge...) i Girl från 1998 (hon hade gjort nyversionen av Lolita året innan), drar här, tillsammans med Bran Renfro som Wichita, tyngsta lasset som den "duktiga" Wendy, Wichitas runkobjekt, som i sin tur kastar lystna blickar på hippiebruden Pixel (förre fotomodellen och pundaren Jaime King). Pixel i sin tur är öppen för de flesta förslag, och tar livet - och kärleken - med en klackspark. Alla går och är småtända på nån, som tyvärr är mer intresserad av nån annan, som...ja, ni förstår.

Bland alla duktiga, unga skådisar finner vi en enda som riktigt skiljer sig från mängden, både i fråga om "duktighet" och ålder, och som det bara är genant att skåda: Peter Stormare som Oberon, nån sorts neonazistisk lägervakt som springer i skogen och ylar mot månen som en kåt knorrhane. Som väl är råkar han illa ut redan i inledningen, och så blev man av med honom. Emellanåt dyker han dock upp igen och härjar. Den mannen har inga som helst skrupler - ska han bli vår nya Max von Sydow, och blanda seriösa mästerverk med rena kalkoner? Fast det var en orättvis jämförelse - den senare behåller ju alltid sin värdighet, vare sig han spelar i Bergman eller Det är nåt skumt med ölet. För övrigt är en remake på gång till år 2008.