Hämndens hus är, likt som oftast sina koreanska kusiner, mycket yta och lite innehåll. När jag köpte denna trendiga, japanska skräckfilm hette den fortfarande St. John's wort, det engelska namnet på Johannesört, förklaring till detta senare. Jag tror originaltiteln, Otogirio, är japanska för samma blomma.

Föräldralösa Nami jobbar med sin ex-pojkvän Kohei på ett litet företag som tillverkar dataspel. När hennes okände far dör får hon ärva hans hus, modell större, och hon och Kohei drar iväg för att inspektera ägorna. Filmen skiftar i form, färg och utseende genom dels olika kameror ( DV-kameror, får man väl anta), dels genom att man har färglagt filmen i efterhand, så som man gjorde för 100 år sen redan. Den ser emellanåt ut som gamla, handkolorerade foton, med sina starka karamellfärger (idag tar man datorer till hjälp...). De tas i alla fall emot av nån sorts vaktmästare som tydligen vaktat huset så länge, och de intar så huset för rekognoscering. Här börjar filmens jobbiga del, där vi växelvis får följa deras rundtur via Koheis skakiga handkamera, och ibland via den vanliga DV-kameran. Ibland ser det hela ut som det videospel de håller på att skapa. Kohei fnittrar och flabbar åt allt han säger, och är riktigt irriterande.

Kohei upptäcker snart att tavlorna på väggen är gjorda av förre husägaren, Kaizawa Soichi, som råkar vara hans favoritmålare och alltså Namis farsa. Uttalat på japanska låter namnet precis som Keyser Söze, den märkliga karaktären som genomsyrar hela filmen De misstänkta från 1995. Och precis som i ett dataspel hittar de en extra nyckel som leder till en låst dörr, och de hittar också, med viss hjälp från hemmakontorets personal som de står i direktkontakt med via länk, ett hemligt utrymme. I detta utrymme gör de en makaber upptäckt som till stor del förklarar allt vansinne i Kaizawa Soichis bilder, och varifrån han erhållit inspirationen till de skräckögda människor som befolkar hans tavlor. Men resan slutar inte där, för nu ska även Nami få en förklaring till gamla, återkommande drömmar från sin barndom, drömmar som återuppväckts. Hon hör plötsligt ett svagt barnskrik i bakgrunden. Finns det nån mer här?

I Hämndens hus briljerar emellanåt regissören Shimoyama Ten med sin teknik, och man häpnar över hans uppfinningsrikedom. Andra stunder stjäl han ogenerat från framför allt den framgångsrika Ring. Producenten Masato Hara producerade samma år thrillern Inugami, och faktiskt var han verkställande producent 1998 på just Ring. Megumi Okina som Nami medverkade två år senare i aktuella Ju-on:The grudge, medan manusförfattaren Goro Nakajima tydligen var med och skrev manus till en dokumentär om tyska industrirockarna Einstürzende Neubauten 1986, en dokumentär jag tyvärr missat - men det ringer fortfarande i öronen från deras pneumatiska borr och vinkelslipen från konserten på Stadt Hamburg i Malmö den 14 februari samma år...

Hur var det med Johannesörten då? Jo, den symboliserar visst "hämnd" i Japan, och trädgården runt huset är full av denna vackra, gula blomma. I västvärlden används den sen medeltiden mot "nervösa besvär", idag kanske mer mot depression. Kanske den hjälper mot de besvär man får av Koheis fnittrande?